Intervjuer med
Lotta Lundberg
(i urval)

En bra roman har politiska ambitioner. Den ställer frågor som öppnar upp. Texten ska få läsaren att fundera i nya banor. En författare utan psykologisk blick öppnar inga världar.

Det säger Lotta Lundberg, som också anser att en bra roman kräver ett moraliskt dilemma, disciplin, bildning och ett gott självförtroende.

– Både språket och historien är viktiga i en roman, men det är den etiska angelägenhetsgraden som gör en roman verkligt läsvärd.

Lotta Lundbergs romaner är inte självbiografiska – självutlämnande dokusåpsförfattande är hon totalt ointresserad av.

– Däremot har jag på olika sätt förnummit många av känslorna och händelserna i mina böcker.

Hon liknar det vid att stöpa ljus. Först smälter man ner alla ljusstumpar som finns liggande – precis som blandningen av vad man själv upplevt, eller sett folk i ens närhet uppleva. Sen doppar man veken – sanningen – gång på gång i stearinblandningen. Till slut står där ett nytt, färdigt ljus, helt olikt ljusen från början, men ändå inte helt utan verklighetsförankring.

Allt jag vill ha är Lotta Lundbergs tredje roman och den utspelas på Irland. Den tar upp den något provocerande frågeställningen vad man ska ha fäder till? Och om det inte vore brottsligt att överge ett barn. Kan en sådan handling över huvud taget förlåtas?

På frågan vad hon tycker skiljer det irländska samhället från det svenska svarar hon att det irländska mer är uppbyggt kring skuld. Och kring att be om, få och ta emot förlåtelse.

– Skuld i sig är ju inget negativt egentligen – det blir det bara om man ständigt går med skuldkänslor utan att känna att det finns något man kan göra åt det.

Hon anser att det till och med finns goda och reparativa krafter i skulden.

– Skuld är som gödsel, en förutsättning för bot och växt.

I Sverige däremot råder ett annat system, uppbyggt mer kring skam, menar Lotta Lundberg. Det ger inte alls lika bördig förutsättningar.

– Här tittar vi på våra grannar och vill vara likadana, inte sticka ut. Inte vara sämre, men egentligen inte heller så värst mycket bättre. Svenskarna verkar ha förlorat sina ideal. De sneglar hellre på normen. Och när de misslyckas skäms de.

I ett sådant samhälle menar hon att man glömmer bort att mycket faktiskt går att förändra.

Till skillnad från Lotta Lundbergs två tidigare böcker handlar inte Allt jag vill ha om lesbisk kärlek.

– Jag visste från början att huvudpersonen Sofia inte var lesbisk. Den här boken handlar om någonting helt annat. Hon menar också att det inte är ett dugg märkligt att skriva om olika sorters kärlek i olika böcker – de är ju skrivna vid helt olika tillfällen. Man har ju varken samma intressen eller samma sexualitet när man är fem som när man är femton eller fyrtio år.

– Det vore ju nästan lite tragiskt om det vore så. Och själv är jag ganska duktig på att tillåta mig att känna vad jag känner. Jag hoppas att det är en tillåtelse som märks i mina texter och som smittar av sig. Genom litteraturen förstår man att det inte bara finns en enda allenarådande sanning. Man kan sätta sig in i vilken annan människa som helst. Möta nya världar.

Få svenska författare kan leva på sitt författarskap. Men Lotta Lundberg fick nyligen ett tvåårigt stipendium så hon kan satsa helt på skrivandet.

Samtidigt passar hon på att flytta till Berlin, dels för att hon är förtjust i det tyska språket och Centraleuropa, dels för att få nya intryck och stimulans.

– Ibland kan livet kännas gå på tomgång och då är det svårt att känna inspiration. Varje gång jag har flyttat har de hänt massor med mig. Jag är nog en expansiv typ. Det är helt enkelt dags för något nytt igen.

Vad har julevangeliet med våra liv att göra just idag?

Vad händer om man lägger tron på jungfrufödseln åt sidan för att inte fastna i en diskussion om den är möjlig eller omöjlig att tro på?

Vad blir kvar om vi tar bort våra alltför sockersöta föreställningar om julen?

Om detta reflekterar i kväll en samling artister, skådespelare och författare under rubriken ”Julkonsert utan socker” i Allhelgonakyrkan på Södermalm i Stockholm. De traditionella julsångerna får vänta, och samtliga medverkande – som har sin kristna förankring i ovan nämnda församling – presenterar sin personliga tolkning av julevangeliet.

– Det handlar om tro, inte om vetande, förklarar författaren Lotta Lundberg som deltar med en specialskriven novell ” Maria”

Lundberg tycker att Maria alltför ofta framställs som en helt vanlig kvinna, för att vi alla ska kunna identifiera oss med henne i någon slags pedagogisk nit. Själv vill hon sätta strålkastarljuset på den annorlunda Maria.

– Maria kan inte ha varit vem som helst. Hon måste ha varit speciell. Gud behövde någon som var modig, någon med civilkurage som orkade med utsatthet och att vara utanför.

I berättelsen om Maria funderar Lundberg kring vår tids ängslan över att inte vara som alla andra, över jakten på normalitet.

När så Maria, den annorlunda, tvingas framför en spegel som bara bekräftar det vanliga – ja, då spricker glaset.

– Och bakom spegeln finns ett litet barn med allvarliga ögon, och stjärnan sänker sig över staden.

Sin egen tro beskriver Lotta Lundberg som en samhörighet med Gud.

– Gud är med mig när jag skriver, så att jag orkar vara människa och författare de gånger jag hänvisas till ett ”stall”.

Däremot, poängterar hon, skriver hon inte böcker för att sälja kyrkan eller något religiöst budskap. Vilket inte hindrar att hennes romangestalter förhåller sig på olika sätt till tron. Som i nya romanen ”Allt jag vill ha” där huvudpersonen söker en jordisk far men finner en himmelsk.

– Den starkaste drivkraften i skrivandet, förklarar Lundberg, är att frigöra reparativa krafter inom mig och inom läsaren. Det som läker smakar inte alltid sött.

Och en helande funktion kan även kvällens konsert komma att få – också utanför kyrkans väggar. Biljettintäkterna går oavkortat till Farr – Flyktinggrupperna och Asylkommitéernas Riksråd. Bland medverkande artister märks förutom Lotta Lundberg även Tomas Andersson Wijk, Ingmar Johansson och Irma Schultz Keller.