21.02.2008 - I Berlin med kultureskort
Vi kommer till Berlin på lovet, har du några tips?
Jag känner mig alltid lika upptryckt mot en vägg. Vill liksom ducka. Vågar knappt svara i telefonen.
Vad har ni tänkt er? Jag håller tummarna att de ska säga Check point Charlie. Det klarar de utan reseledare. Men jag går alltid bet. Ingen vill mainstream som kommer till Berlin.
Tja, vi kan ju ingen tyska så något Liza Minnelli-ställe kanske, Pelle och Fia är ju tonåringar nu så de tål ju lite, ha ha.
Kit Kat Club, tål de inte tänker jag och säger att jag ska tänka ut något.
Som passar. Så lägger vi på. Och ända fram till förra veckan suckade jag. Men nu är det slut med det. För jag har träffat mitt livs första Kultureskort. Hendrik Lehman, som presenterar sin nya affärsidé.
Han håller till på Kastanjenalle i gamla Östberlin, en gång ett fallfärdigt kvarter dit unga västtyskar tjusade av idén om descendenter och bohemer flyttade in och eldar med kol och känner doften av revolution. På fasaden hänger stora lakan med texten: Kapitalismen Normerar, Förstör och Dödar.
Där har han sin lilla chicka byrå. För alla smaker. Han ledsagar dig till allt. Utom sex eller mainstream, betonar han.
Under den Linden, muren och Hitlergrejerna får man tips om i varenda hotellreception.
Här är det annat som gäller. Dit man inte hittar själv.
Skumma illegala barer, fuktiga källargluggar där konstnärerna fryser och kämpar med sitt skrot. Fotbadskaffet, ett Barbiefik där allt är rosa till och med eluttagen och man samtidigt som man dricker sin latte får en hink hett vatten att sätta fötterna i.
Eller ställena runt Zionskirchplatz där man bara betalar vad man tycker det är värt, ja, tre lokaler har inga prislistor, de har märkt att folk betalar ungefär vad de tror är rätt och det går runt. Eller den riktiga finsmakaren kan beställa en flygel till valfri plats i Tiergarten med en levande pianist, som spelar Chopin medan svanarna svärmar.
Han har utvecklat ett kontaktnät med ett tjugotal utmärkta konstnärer som ställer upp med olika infallsvinklar, sjunger Wagner och häller bubbel i marmorbadkaren vid Sanssouci, tar med dig på morbida videoinstallationer i råa övergivna fabriksbyggnader, eller till dunkelrestaurangen där alla i personalen är synskadade och man äter en trerätters i becksvart mörker, eller som vet var gallerirundorna går på fredagarna där man med ett glas sekt lotsas runt bland bakgårdarna där hampan och graffitin hänger som murgröna på väggarna.
De tar dig till toalettrestaurangen där man äter korv ur bäcken
och dricker ölen ur kateter. You
name it: Rosa Luxemburgs, Brechts eller Zarah Leanders fotspår.
Jag säger att jag kan vara Anita Ekberg. Följ med en riktig svenska och bada i fontänen på Ernst Reuter Plats. Han skriver upp mitt namn och jag lovar mig själv att om det kommer en villig turist ska jag göra det, ta med en flaska skumpa, slänga med mina lockar, skratta högt och kliva i.
Och ta bra betalt. Normera. Förstöra. Ta reda på vem kapitalismen dödar.