Det är porrfilmsfestival i Berlin. I veckan rullar man ut den röda mattan framför två av Berlins förnämsta biografer. Den här gången står inte fansen och väntar på Meryl Streep och Jack Nicholson. Den här gången är det världens främsta kuksugare som har satt upp håret i blanka svinryggar och ska låta diamanterna glittra i kamerablixtrarna, kliva ur de vita limousinerna, ut bland applådåskor och autografblock.

   Det är sant. Det är seriöst. Det är Berlin. Men det är porr.

  Och hur kan de kalla porr för konst? Den narrativa linjen är ju så rörande förutsägbar. Det brukar börja med förspel och sluta med något slags fontän. Poetiskt uttryckt. Undertexten är minst sagt explicit och kameravinkeln sällan så värst nyskapande.

  Bland alla filmer, utställningar och happenings, eller events som det kallas nuförtiden, väljer jag att gå på ett seminarium. Försöker se nonchalant ut. Som en journalist. Så att ingen ska få för sig att jag är där för att flukta.

  Inne på den anrika teatern Volksbühne sitter inte alls Fluktar Frej och luktar sperma i skumrasket. Konferensdeltagarna är genusforskare med korta luggar och rutiga slipovers, vackra flator i svart kavaj, en och annan avdankad sexolog, nyfikna studenter och så förstås filmstjärnor med jättestora läppar och jättestora bröst och säkert andra jättestora kroppsdelar, som man inte får syn på så där i första taget bland diaprojektorer, mikrofoner och konferenspärmar.

   Jag sitter rätt långt bak och har bepansrat mig med kaffekopp, papper och penna. En orange penna som lyser så att alla kan se att jag är där för att analysera, inte masturbera.

  Det första föredraget handlar om dildon. Och hela min föreställning om dildon som pålagda skratt i en dålig Teve-serie - inspelade och döda så att ingen ska behöva känna närhet - kommer på skam. Dildon är istället attrappen som överlever allt, säger föredragshållaren. Till och med kärleken. Den är fantasins guldgruva. Och provocerar för att den ställer stora existentiella frågor, som de om livet, om otro och om ömsesidighet.

  Jag tar en klunk av kaffet. Håller hårt om min orange penna.

 Då äntrar kvinnorna podiet. Feministerna och flatorna. De berättar att den porr jag fått mig till livs är mainstream. Mainstream är ett skällord som ska få tankarna att gå till filmer med skådisar som aldrig hann till Hollywood, för knarket och kapitalismen tog dem. Mainstream-porr är heteronormativ och homofob, kvinnofientlig och konventionell. Deras porr är istället en fredad zon där människan kan leva ut sina fantasier utan att behöva vara politiskt korrekt, säger en tjej och visar PowerPoint-bilder på sina medsystrar som uppvisar nya skönhetsideal. De är inte blonda med stora silikonbröst längre. De har svart hår, rock’n rolltatueringar och små bröst. De är fria. För de tar för sig.

  Före lunch handlar föredraget om den absolut senaste trenden inom porren. Den kallas för Senile sexuality. Inom Senile sexuality ligger fokus på relation, på ögonkontakt och på beröring. Och man är övertygad om att det slags porr kommer att få en oerhörd genomslagskraft i framtiden.

  Och vem vore jag om jag sa att de hade fel?