I ett nummer av Svensk bokhandel nyligen klagar chefsredaktören Lasse Winkler över bristen på samhällsdebatt i litteraturutgivningen. Han säger att det råder politisk konsensus på bokmarknaden och efterlyser debattböcker. Han har det snaskiga förslaget att någon skulle skriva en bok om tsumanin. Då skulle man verkligen ha något att diskutera på bokmässan.

  Det är ett sorgligt uttalande. Och en ännu sorgligare tendens.

  För han är inte ensam om att inte kunna läsa undertext och se den goda svenska skönlitterära romanens debattpotential. Det ligger tyvärr helt i linje med den lågsinnade kommersialiseringen av bokbranschen. Trots att ett flertal av årets svenska romaner diskuterar tunga politiska frågor som de om utanförskap, etik och människovärde efterfrågar han debattboken. Eftertänksam läsning och reflekterande umgänge med litteratur är inget man tar sig tid till - eller tjänar pengar på. Vare sig förlagen, författarna eller kommersgeneralerna.

  Det som lyfts fram och krängs ska vara omedelbart och platt, och om författaren överhuvudtaget har något att säga så ska det vara lättillgängligt. Det ska stå på raden..

  Som på sjuttiotalet. Då satt Sprätten på toaletten och alla visste vem som sket och vilka som fick springa efter och torka.

  Så går tankarna medan jag läser om Marilyn Frenchs Kvinnorummet. En debattbok som hette duga. Där står det på raden. Beskäftigt. Ampert. Och folkbildande.

  Det är en till stora delar erbarmligt skriven roman som fullständigt saknar såväl självironi som poesi. För att inte tala om undertext.

  Och jag frågar mig två saker: hur kunde en så framgångsrik doktor i litteratur vid Harvard som Marilyn French få ur sig så mycket medioker text? Och hur kunde vi vara så många som fullkomligt älskade hennes bok, som läste, diskuterade - för att inte säga ältade - berättelsen om Miras resa från frigid dockhusfru i femtiotalets normalförtryck till radikal feminist vid universitetet i Harvard, och som äntligen kunde få orgasm.

  Svaret är överlappande: French var rasande och oerhört initierad i ett samtidsvåld som hon inte stod ut med att stå och se på längre. Förmodligen kunde hon ha gjort det bättre. Men hon gjorde ett val. Hon valde att skriva en debattbok i romanform. Hon valde att undvika krävande undertext, komplicerad poetik och subtil gestaltning. För hon ville förmodligen bli läst. Hon ville sälja. Och hon hade inte tid att vänta.

  Varför göra sitt budskap krångligare än man behöver - när det gäller livet?

  För nog gällde det livet.

  Och vi: vi behövde identifiera oss. I alla led, över alla gränser, i alla läger förenade vi oss - lika rasande.

  Manssamhället rasat utför fjället, drivhusblommans kvinnotyp ska dö, himmel inte stampar vi på stället, vi är trötta på att stå i kö, sjöng vi. Och trodde att vi var lika. Bara för att vi var kvinnor, bara för att våra mödrar gjort Miras erfarenheter och gått från ekonomiskt beroende och kristna vanföreställningar om synd och sexualitet, genom studentrevoltens patriarkala föreningsdemagogi rakt in till maktens könsneutrala korridorer bland toffelhjältar och fittstimspolitiker.

  Det fanns en enorm debattpotential. Oavsett var man hörde hemma. Förtrycket fanns i varenda samhällspor. Det stank och jäste. Man behövde inte kunna läsa undertext för att upptäcka att vi var alla Miras döttrar. French lyckades göra väldigt många väldigt förbannade väldigt länge. Och vi uppfattade dessutom att vi var väldigt lika. Vi lyckades skapa politisk konsensus. Och nivelleringen var ett faktum.

  Jag var några och tjugo när jag läste ”Kvinnorummet” och minns att den midsommarafton dansade vi inte kring en stång längre utan la istället snäckor och blad i en ring på marken. Vi slutade hylla fallos. Och när vi diskuterade vaktade vi på formuleringar som ”att penetrera problemen”, vi lärde om: sa istället att vi ”omslöt dem”. Vi svor åt Gud och alla andra karlar. Vi sa: knäpp gylfen Freud. Och fitta. Vi vågade säga fitta.

  Och enades om att det fanns tre strategier att  hantera normalförtrycket/kvinnohatet.

1) Jag är inte förtryckt. De som är förtryckta får skylla sig själva.

2) Jag väljer att tiga. Det har för högt pris att protestera. Jag går med på att vårda frisk man i hemmet, ha sämre betalt och tvingas vara rädd.

3) Jag protesterar. Med risk för att verka löjlig, ges diagnos och kallas manshatare bråkar jag både om våldtäkter, disken och daghem åt alla.

 När romanen kom 1979 intog jag utan att blinka position tre. Och höll på att gå under på kuppen. I kvinnorörelsen på åttiotalet härskade nämligen den vansinniga föreställningen att svårigheter förädlar människan. De som varit utsatta för våld och förtryck har tolkningsföreträde och en stark lobby har fram till dags dato inhämtat åtskilliga miljoner skattemedel för att kunna fortsätta förfäkta sin analys. Enligt principen: de som har farit illa vet vad det innebär och kan göra något åt det. Alla kvinnor är underordnade männen. Oavsett i vilket samhällsskikt vi befinner oss. Och någon annan analys än den strukturella har vi inte plats för. De olika formerna för kvinnoförtryck är bara en gradskillnad.

  I vår blinda tro och fanatiska utvärdering gjorde vi varandra mycket illa. Om offergruppers enögda dynamik var vi fullständigt okunniga. Det blev ohållbart. Efter tio år i kvinnorörelsens mer radikala led backade jag ur. Och slöt mig till dem som säger att det måste vara väsens skilt, en artskillnad. Det är faktiskt inte bara en gradskillnad mellan de män som står och ser på när vi underbetalas och utnyttjas och de som anser sig ha rätt att slå oss.

  Ansvar och skuld har fler fasetter är könets. Vi är inte ett dugg lika. Vare sig varandra eller de andra, vilka de nu är. Det kostade mig tillträdet till en viktig debatt. Och jag sörjde länge.

 När jag nu, nästan tjugofem år senare, lägger ifrån mig romanen blir jag varken upprorisk eller yster, jag drar istället den djupa ambivalensens suck. Debattböcker är många gånger inte bara en sorglig förenkling av själva debatten. De är dessutom benägna att snarare skapa politiskt konsensus än att motverka det.

   Naturligtvis ser jag att kampen burit frukt. Naturligtvis är jag tacksam. Och jag har inte heller övergivit strategi nummer tre. Skillnaden är att jag numera kämpar ensam. För så länge det är viktigare att tänka rätt än att tänka fritt kan jag inte ”omsluta problemet”.