Om vi skulle skärskåda vår längtan och försöka berätta vad som gömmer sig bakom alla dess uttryck så skulle de flesta av oss hitta stor sorg. Om vi skulle försöka förstå var längtan börjar och vad som händer den dag vi slutar att längta, är det många som värjer sig och stänger grinden. För längtan är lång. Och håller inte sällan hoppet i handen - detta viskande lidande.

  Det krävs en normalneurotiker för att våga längta, för att orka hålla möjligheternas dörrar på glänt - en normalneurotiker eller en författare. Besvikelser står alltid i proportion till förväntningar, och vem vill bli besviken?

  För närvarande är Tyskland besviket. Och man måste fråga sig vad de förväntade sig?

Vad var längtans rot?
  Günter Grass berättar i sin nyutkomna självbiografi: Beim Häuten der Zwiebel att han - som 17 åring - under ett halvår vid andra världskrigets slutskede var medlem i Waffen SS.

  Kulturdebattörer och politiker, ja, så gott som alla med penna i handen ger nu uttryck för antingen djup indignation, i flera fall avsky, eller skamset svammel.

  Han ska ge tillbaka priser, medaljer och hedersmedborgarskap, han ska stå till svars och sluta flumma om litterär teknik, han ska svara på frågorna När, Var, Hur. Basta. Och alla utbrister i det magstarka: Denna besserwisser och moralvakt, varför säger han detta först nu?

  Som om man inte finge ha värderingar som man inte kan leva upp till. Som spelade det ingen roll vem man blir efter ett långt liv, det enda som räknas är vem man var när man var 17. Som hade inte Grass redan svarat. Som fanns det ingen kvar som trodde på gottgörelse.

  Grass har aldrig stuckit under stol med att han som tonåring var ”troende nazist”. Han har i sitt författarskap ständigt cirklat kring denna smärtpunkt. De flesta av hans protagonister känner sig skyldiga och försöker dölja skuld, och de som ändå bekänner en skuld skyler den med en annan. Oskar, Pilenz, Matern, Paul. Katten på råttan, råttan på repet. Grass har snurrat runt jorden och försökt förklara vansinnet som leder till katastrofen. Hans Oskar slog på trumman och slutade att växa. Kan man bli tydligare?  

  Han har skalat sin lök förbaskat väl, Han har använt sin skuld och skam för att skriva den mest intressanta tyska prosan vi har. Därmed har han drivit såväl sig själv som läsaren till att ta ställning och känna ansvar. Men han har gjort det i undertexten och det är en invecklad historia att gestalta sig själv.

  Freud myntade ett begrepp som dynamiskt orienterade psykologer fortfarande kallar för täckminne. Ett relativt obehagligt minne som binder energi på en ytlig nivå för att vi ska slippa befatta oss med den djupare konflikten. För att det gör för ont att minnas hela minnet, för att det får för stora konsekvenser att nysta i en härva garn som inte har någon ände. Det kostar oerhört mycket att se sig själv i vitögat, vissa minnen är så såriga att många väljer att inte ens längta efter sanningen om sig själv.

  Vi är många författare som känner till fenomenet. En av författarens viktigaste uppgifter är att inte stanna i växten. Att skala den förbannade löken även när ögonen svider. Att undersöka vad det är för längtan som driver det vi skriver.  

  Därmed inte sagt att vi bara avtäcker minnen, ibland klär vi på dem och snofsar upp dem, vi byter perspektiv, berättar en historia, ljuger så det stänker och använder vårt känsloregister och vår ungdom, dels för att berätta vad som händer när man förstår något ytterligare och dels om hur det blir när man stänger grinden till sanningen om sig själv och slår på samma trumma nu som när man var 17.

  Det kan verka opålitligt. Men det är pålitligt så till vida att de flesta av oss ändå snurrar runt samma smärtpunkt genom hela författarskapet. Somt kommer falla i god jord, somt inte. Ibland väljer vi att förtiga. Är inte det vår rätt?

  ”Jag grät inte när min mor dog”, skriver Günter Grass ”jag grät först senare, långt senare”.