22. 04. 2006 - Det turkiska badet som idé och praktik

Jag ligger naken och tung på navelstenen under ett kupat tak. Som ett jättebröst böljar det ovanför mig. Immigt och vått. Ångorna stiger upp mot små fönster som glittrar i solen och därute ryttlar röster på vinden. Jag hör dem inte mer. Minareternas utrop och matthandlarnas tjat är inte ens viskningar här.

Stenen är stor och varm, som en soldränkt klippa i en västkustskärgård. Runt omkring mig ligger de andra. Som blåsälar. Tunga kroppar som frustar och stånkar och bara vänder sig mödosamt om när det skaver i ryggslutet. Eller när de tror att hon ska komma. Big mama som ska ta oss ännu djupare in. In i oss själva. In bakom vårt trötta skinn. Till en plats där hon tar över och vi lämnar bort oss. Där världen är fjärran. Där det bara är vi. Och inga röster kan urskiljas mer.

Det är svettigt och klibbigt, grötigt och blött. Och jag kikar försiktigt på de gungande rumporna, de tunga brösten och de starka låren. Urskiljer salta skärgårdsskrevor. Gräsplättarna i grenen. Anar gölen bakom. Pissvarm och sölig. Och undrar förskräckt om jag nu rent semantiskt kan kallas för ful gubbe.

Vi väntar alla. Och drömmer simmiga drömmar.

Så kommer hon. Tvätterskan med starka nypor och hårdför rutin. Hon har svarta trosor och en randig handduk i handen. Vi kan inte tala med varandra. Hon vill inte tala, hon vill inte ha kontakt, för hon är ingen ful gubbe utan en tvätterska som vägrar att se mig i ögonen – så klart. Det är ju där relationen börjar, i den andres blick. Och relation är hon inte intresserad av.

Under tystnad är vi snabbt överens om att jag är inget annat än en bil i en biltvätt. Under hennes skrovliga vante som hon doppar i vattnet och stryker mig med. Först varligt sedan resolut. Grundligt. Det är hennes jobb att knåda och smörja. Svart knorv rasslar ner på marmorgolvet. Det ser ut som suddgummiknorv. Alla ord i blyerts som efter besinning krävde att bli ersatta. Som inte stannade på papperet. Det är min hud. Den ena efter den andra.

Till slut är jag helt hennes. Hon skulle kunna göra vad som helst och jag kan inte bestämma mig för om jag tycker om det. Jag försvinner i en bedräglig tillit. Blir mjuk och öm.

Så smäller hon mig plötsligt med handduken på låret och jag förstår att jag ska sätta mig upp. Hon tvättar mitt hår och jag blundar. Blir tre år i badkaret under min mors händer. Skillnaden är dock att min mor hade en plastring som hon satte över pannan så att inget elakt schampo kunde rinna ner i ögonen. Tvätterskan har inga skonande plastringar bara en hink som hon kastar över mig. Sex liter vatten i taget. Jag kippar efter andan. Kniper ihop allt jag har. Kan inte andas. Ser inte mer. Så kastar hon en till och en till. Och snart drunknar jag.

Så slår hon mig plötsligt med den våta handduken på axeln. Det är klart nu. Det är Efteråt igen. Och världen är åter stor och märkvärdig.