Hon är deckardrottning och undervisar på samma kurs som jag i Istanbul. Hon kommer från en annan planet. Där köper man handväskor för tio tusen papp. Hon är inte bara författare utan affärskvinna också, säger hon. Och är stolt över det. Jag är helt paff. Jag har aldrig träffat en deckardrottning. Jag umgås med tungsinta poeter och fattiga prosaister. Som inte kan stava till varumärke.

  Hon rekommenderar mig att börja blogga. Hon har tusentals läsare av sin blogg. Hon skriver varje dag. Ungefär som dagbok.

  Och jag frågar vad hon skriver om. Till exempel igår, säger jag och myser infamt. För jag vet.

    Att jag fick maginfluensa, säger hon.

  Och jag säger inte: vem fan vill läsa om det? Hon har ju precis svarat på det. Tusentals svenskar om dan vill läsa om hennes maginfluensa. Och jag känner mitt förakt stiga. Raskt följt av min avund. För hon ska åka på signeringsturné till Tyskland - mitt hemland! Besöka flera städer. Hon minns inte ens vilka. Och gå på cocktail-parties och vingla med drinkar. För hon säljer som smör. För hon har gett sig fan på det. För hon vet vad hon gör.

  Så erbjuder hon sig att hjälpa mig: Att bygga varumärke. Dina romaner är Dina produkter säger hon. Och ger tips om reklamkampanjer. Smart marknadsföring. Tuffa grepp. Varför skaffar du inte en reklambyrå utanför bokbranschen?

  Jag kan knappast andas, men blåser upp mig och säger något stroppigt om mitt skitfina förlag och deras blygsamma, väl avvägda, klassiska marknadsföring. Det vill säga att det räcker med att det står A. Bonnier på boken. Och att bli recenserad i morgontidningarna.

  Gör det, säger hon.                                                                                                     

  Blir du, kontrar jag.

  Och hon vet att jag vet att hon vet att jag är en jävla snobb.

  Mina böcker läses av dem som går på bibliotek och läser kultursidorna. I Sverige lägger man ner ett bibliotek i månaden. Och kultursidorna läser bara 10% av befolkningen. Hennes deckare läses av folk som är på väg, som springer genom flygplatser, åker tåg och läser veckotidningar.

   Man får beakta sina drivkrafter, kraxar jag. Man får ställa krav på förlaget, säger hon. Överväga vad man vill ha sagt, mopsar jag. Skaffa en agent, förfäktar hon. Ha något att säga, säger jag.

  Så sitter vi och tuppar oss, beställer in mera vin, kråmar och stånkar. Jag är provocerad. Av handväskan, av agenten, ja - av hela varumärket.

    Men vem vill inte bli läst? Vem vill inte sälja?

  Det värsta är ändå inte att hon har fattat något som inte jag har fattat. Det värsta är hon dessutom är generös och trevlig. Så när vi blir riktigt glada i hatten börjar vi tala med varandra. Om viktiga saker. Om allt som är grönt i vår bransch. Och vad jag kan lära henne.

  Kulturen är ett märkligt land. Då kan nästan Istanbul slänga sig i väggen.