28. 11. 2005 - Nu får tyskarna vara stolta över sig själva

Ingen tysk kan svara på vad det är att vara tysk utan att skruva på sig. Ingen tysk ställer en tysk flagga bredvid tårtan när morsan fyller år.

  När unga människor ska berätta vad som är tyskt har man varken ABBA, Pippi eller IKEA att dra till med, inte för att motsvarigheterna inte finns utan för att man aldrig tidigare fått frågan. På sin höjd kan man få svaret att vi får köra hur fort vi vill på Autobahn.

  Det ska en enorm kampanj som heter Du bist Deutschland råda bot på.

  Den är ett privat initiativ, alla större mediekoncerner och förlag ligger bakom men den går även på de statliga Tv-kanalerna, den rullar på samtliga biografer, hänger som affisch på gatstolpar och i tunnelbanan, och kan beställas som vykort, plansch eller DVD.

  Och den fungerar. Så att håren reser sig på armarna. För den spelar på känslor som de tyskar som lever idag aldrig har fått ha.

  Man måste inte få ett nobelpris, vinna en guldmedalj, eller ha en egen Tv-show för att tro på sig själv, våga säga det man tänker och göra det man kan för sitt land, säger den.

  Vi är starka, vi är kreativa, vi är innovativa och vi kan mobilisera krafterna. En fjärils vingslag kan starta en tornado. Du är Tyskland, du måste bära din del, mot framtiden. Det går om alla hjälper till, vi är 82 miljoner! Och så höjer man musiken i en tonart och tillägger: tillsammans har vi rivit en mur!

   Det är så vackert, så uppfodrande. Så skickligt - vi säljer gemenskap, ni köper framtid.

Och det är inget turistjippo: Kom och köp Einstein, WM och Goethe. Utan det går i TV, av tyskar för tyskar. En enorm vi-känsla kablas ut som förmodligen hade fått herrarna vid Reichs Propaganda Ministerium att hoppa av glädje.

   Hade det gått i Sverige? Hade det varit möjligt att Anja Person tillsammans med toalettstäderskan och motsvarigheten till Nils Petter och Horace och Eva Lundgren ställt sig i solnedgången och med samma mun som Lill-Babs och invandrarkvinnan och en guldmedaljör i handikappidrott sagt: jag vill ge mitt bidrag till mitt land? Jag tror inte det.

  Vad är det de har som vi inte har? Eller tvärtom.

  För nu förbereder sig Tyskland inte bara på VM utan även på de stundade nerskärningarna.

Och det imponerar på det där svindlande sättet som bara är möjligt när man har skruvat av huvudet och sjunkit ner med sitt godis framför filmen och stråkarna smäktar och tonarten höjs och man vill så gärna bli en ny människa innan The end kommer rulla upp på duken och inte ett öga är torrt.

  Jag är stolt över att vara tysk, säger reklamen. Nu ska vi få hjulen att snurra. Vi vet att vi är Europas lokomotiv. Och intill förintelsemonumentet står Martin Timell och en hoper dagisbarn och ler mot oss hemma i soffan: Du är det tyska undret, säger de. Och jag skäms över att jag snyter mig och tror dem. För på Autobahn går det fort nu.