Vi läser kvällsblaskan på bryggan, Frau Doktor Nilsson och jag. Enligt den lär det lär vara ”fullt krig” om Karl XII. En historiker utbrister att Ernst Brunner i sin nya roman tolkar källor efter sitt eget huvud och det går inte för sig, säger han, Brunner måste vara mer försiktig.

  Varför det? Brunner skriver väl romaner, vems huvud ska han utgå från då, om inte sitt eget?

Det är väl en av skillnaderna på akademikern och konstnären? Att konstnären utgår just från sitt eget huvud och forskaren utgår från alla andras så att han/hon på slutet kan dra en slutsats, som torde vara sann. Mer sann än författarens, som ju hittar på. Eller?

  - Nja, säger Frau Doktor Nilsson, och kliar sina myggbett. Tanken på att göra en distinktion mellan fiktion som stimulerar tanke och fiktion som väcker trovärdighet är förvisso gammal men inte så lättgörlig.

  Det låter något det. Jag måste också klia. För mig har skillnaden varit ungefär som den mellan pornografi och erotik. I porren är det på riktigt. Det ligger så nära sanningen som det bara går. Med kulörta källhänvisningar och inträngande fotnötter fläker man upp hela apparaten. Penetrerat och fullbordat. I erotiken finns mellanrummen, lekområdet, ett utrymme för läsaren att vara medskapare. Få fantasin kittlad.

  Jag skriver romaner men får i alla fall ofta frågan om det ändå inte är på riktigt. Lite, snälla! Det ångar ett vädjande där, som om det jag skrev vore bättre om det var sant. Om jag vore lesbisk och varit gift med en irländsk terrorist och gjort aborter i Ungern vore inte det spännande!

  Jag borde varken bli förvånad eller besviken. Jag ser det ju överallt. Ju närmare kameralinsen kommer människan, ju fler pormaskar vi får med i svepet, ju längre sekvenser från Big Brother huset, ju färre klipp i Robinson desto bättre. Romaner som handlar om Riktiga Föräldrar, helst förmögna och ansedda, åtminstone elaka -snälla - säljer stort.

  Att inte veta vad som är sanning och vad som är lögn är för många oerhört provocerande. När KG Hammar säger att det för honom inte är så noga om Maria faktiskt var oskuld eller om det är en poetisk bild som vill berätta något annat går gubbarna i taket. Och inte bara dumbommar som inte har något inre liv. Utan teologer (!) som har en av Sveriges längsta utbildningar. Tänk om folk börjar tro att det kan vara både si och så med både det ena och det andra. Vad händer då?

  Ja, vad händer då? Då kanske det äntligen tar slut på katastrofer, krig och tragedier som underhållningen, förströelseporr och verklighetsflykt. Då kanske historien i sig - Karl XII:s obevisade knapp- får ett egenvärde, och konsten kan ostört fara mellan verkligheterna. Det blir andrum att tänka själv. Och ta ställning.

.- Det där med sanning är djäkligt överskattat, säger Frau Doktor Nilsson. Och vi kliar vidare.