Vi slänger trosorna på Elvis, säger Christina, så händer det i alla fall nånting. Jag nickar. Det måste ju hända nånting.

  Sommaren går över i sin mindre anspråksfulla fas. Och det händer inte mycket på ön. Jag tar jobb på badpensionatet och gör frukost. Svischar fram på cykeln i ottan, förbi grävlingen som springer i diket, kräftan som kravlar i sjökanten och löpsedlarna utanför kiosken som ropar om den stora världen.

  Elvis kommer varje sommar till hembygdsgården och river av sina covers. Han är inte så lik den riktiga. Men rösten är det. Då blir det gung i det gamla missionshuset. Hela ön är där. Och klappar i takt och dricker saft och blir riktigt upplivade. Ännu mer om vi gör slag i saken och gör det. Slänger trosorna alltså. Jag längtar.

  Men en begivenhet kommer sällan ensam, redan samma dag händer det ytterligare något. Badpensionatet får besök från Hälsovårdsnämnden. Tre bleka tjänstemän med komplex och manualer i högsta hugg går på inspektion i den gamla direktörsvillan.

  Och jag önskar hett att jag skrev för en tysk tidning istället för en svensk. Det hade blivit en höjdarkrönika om svenskt snusk och Bullerbyns misslyckanden. För vi får massor av anmärkningar. Vi har öppna fönster! Kan ni tänka er – öppna fönster mitt i sommaren! Då kan det ju komma in en liten mygga och sätta sig på pyttipannan - det skulle kunna fladdra till i en tyllgardin. Antingen skaffar vi Arlandadörrar med golvsvep, vad de nu kallas, eller så stänger vi fönstren, säger hälsovårdsnämnden och frågar om vi har produktion i köket.

  - Ja. Där står kocken och fräser kantareller till abborren. Hurså?

  Då tar hälsovårdsnämnden på sig munskydd och gruvhjälm och vi får nästa prick.

   Vi är sju stycken som bäddar och lagar chokladtårta medan vi funderar på nästa romanupplägg, och alla sju torkar vi oss på samma frottéhandduk. Vilket snusk. Alva Myrdal hade gått i taket. Därtill hänger jag mina shorts på samma krok som kokens förkläde. Det går inte heller. De kan ju nudda varandra. Det finns skåp, upplyses vi om. Billiga plåtskåp. Har vi inte råd kan vi säkert ärva några från någon högstadieskola.

  Detta är inte sant, tänker jag när jag står över byrån i sommarkvällen. Det händer ju faktiskt någonting på ön. Och nu kommer snart Elvis. Vilka trosor ska jag ta? De riktiga kan jag ju inte slänga, jag måste ta ett par ovanpå. Och vilka då? Tänkte Christina att vi skulle ta de där utan resår? Men då går väl själva poängen förlorad. Men de där nya, snygga vill jag ju inte slänga så där. I alla fall inte på Honom. Det blir ju dyrt. Nej, jag tror jag fogar mig in i ledet, behåller trosorna på. Jag vill ju undvika att få min person associerad med för mycket snusk.

 Detta är Sverige, fosterland, där våra fäder minsann inte sover.