Nöden är uppfinningarnas moder. Fantasierna är alltings ursprung.

I Venedig kan jag fortfarande låtsas att jag sitter som miss Bordereaux i ett palazzo på toppen av en massa kärleksbrev och ser ut över lagunen, värms av samma sol, kittlas av samma händer.

Casanova kan sucka hur ofta han vill, för i Venedig kan jag fortfarande gå på vattnet.

Som Leonardo da Vinci, han gjorde det. Han ritade sig en möjlighet: hans stavar var snöskovlar som skottade honom fram över ytan, och han spände skidor vid fötterna, skidor breda som middagsbord, där handsilad aprikossaft och prosecco skvimpade i glasen.

I Venedig går man på vattnet. Där är det möjligt. Och aprikosen har långa fjun.

I Venedig tränger viol och klematis ut ur husväggarna. Det finns ingen annanstans att växa, än just ur de spruckna fasadernas skrovliga gömmen. Intill trosor och tvätt, lakan och livstycken spritter blomster och knoppar. Det är ändå möjligt.

Längs med de norditalienska arkadernas stängda fönster sväller blåregnets klasar. Doftar och spränger. I Venedig slingrar sig sjögräset runt broarnas fästen. Hala och skimrande slöjor smeker källargluggar och skrov. Vid murarna nöter ett grönt vatten.

För här är så mycket vatten, så mycket vatten.

I Venedig kan vi vara sjuka och trötta, självömkande och ynkliga. Och ändå förälska oss i ungdom och skönhet. Vi kan klä oss bakom masker med näsor fyllda av kryddor så ingen längre kan känna doften av det som förgås.

Vi glömmer alla den som sa att Venedig var förknippat med döden.

Varje barn på fresken i kyrkan är förvisso en ful, trött gammal gubbe. Här finns inte ä en enda ängel utan solkiga vingar. Livet var för så länge sen. Men i Venedig ser man ändå inte hur fasaden smulas sänder, hur saltet fräter och svarta armar nästlar sig runt grunden. Skulle det även här finnas en sugande lerig botten? Aldrig i livet - vad är det som säger att stora plommon är mer dekadenta än små?

I Venedig är det tack och lov omöjligt att springa. Inte ens den som lär sig kartan utantill kan springa genom gränder, längs med piazzan eller upp över en bro. För vi är så många som har letat oss hit och försökt finna drömmen att det mesta har stannat. Och vem ser egentligen att här är skräpigt, trångt, begränsat och verkligt? Att här inte längre går att ta sig fram? Att tanken har fastnat i fisknäten?

Möjligen den som är vaken om natten. Då Venedig är naket och öde.

Om natten skriker de löpska kattorna i gränden, då hörs fortfarande Shylocks förtvivlan eka över Calle de Rabbia. Då kan man höra hur han går i stycken över att inte bara ha förlorat lagen utan även sitt barn. Och jag ser hur han faller på knä. Det finns inget blod som stelnar.

Och jag tänker: det finns fortfarande så mycket att röra vid. Låt mig slippa dra undan min hand.