Redan första dagen lägger jag min hand i Tomas tvivlarens.

  I en stengrotta i Madras finns hans två tusen år gamla handavtryck. Det är fyrtio grader varmt. Ett svin står och bökar intill kyrkporten, en kvinna borstar tänderna på kyrktrappen, staden skriker och svettas nedanför berget och där ligger Tomas tvivlarens näsa, säger guiden.

  Jag har slutat lyssna. Jag är inte intresserad av antropologisk realism. Jag är intresserad av idéer. Det är på idéer vi bygger en värld. Och jag känner hur mina långsamt rinner ner för ryggen i värmen.

  För att födas måste man förstöra en värld, sa Hermann Hesse och syftade på fågelungen som pickar på insidan av skalet.

  Att resa är att förstöra sin värld, tänker jag när jag stirrar på havets outtröttlighet, de rullande  opålitliga vågorna som slår in över stranden där flyktinglägrets gula presseningar slår i vinden.

  Jag har druckit te i djungeln med lärjungarna till en bengalisk sektledare som menar att Moder Jord sänder oss kryptiska meddelanden. Det senaste var Tsunami. Tsunami var ett meddelande om att hon är rasande, säger de hippies som kom till Indien på sjuttiotalet och aldrig åkte hem. De serverar mig american brownies och vädjar till mitt högre medvetande, allt medan jag lägger min hand till Tomas tvivlarens.

  Jag försöker att inte stirra på barnen i skolan som förlorade mer än hälften av sina klasskamrater när vågen kom, eller på flickan med den tomma blicken eller rektorn som vrider sina händer.

  Det fanns fyrtio kristna fiskare i byn, de var alla i mässan säger prästen. När vattnet forsade in mellan bänkraderna sprang de upp på läktaren. Och överlevde. De som inte var kristna var inte där, säger han också. De är bortspolade nu. Och jag vill lika lite lyssna på hans undertext som till hippiesektens i djungeln. Jag slår istället ner blicken.

  Kyrkgolvet har torkat, men havet har lämnat många märkliga spår. Intill altaret ligger en snäcka. Uppsköljd av vågen. Jag smyger dit min hand när ingen ser.

  I en by har man precis delat ut ris, bakom cricket planen yr dammet och solen steker. Det var säckar av ris. En hjälporganisation har kommit fram!

  Och jag har aldrig sett en liknande vrede. Hundratals rasande människor går fram mot polisens batonger som blänker i hettan. Någon är vansinnig och skriker ut sin förtvivlan, någon annan gråter, de flesta samtalar upprört. Barfota bärs de av bränd jord. Så sätter de sig ner. På vägen. Som de Gandhis barn de är. Framför polisbilarna. Mitt i trafiken. Och tystnar.

  De handlar om ris. De handlar om överlevnad. Det handlar om att det fanns tillräckligt med ris för att räcka åt alla. Det finns tillräckligt för att det ska räcka åt alla! Men det är bara några få som får!

  Jag har inte längre någon sida att sticka min hand.

  Jag lägger den istället om en snäcka. För den till örat. Den brusar inte mer.