12. 01. 2005 - Förväntningar och besvikelser

Efter millennie - floppen, värsta nyårsafton alla kategorier, lärde vi oss äntligen att besvikelser alltid står i proportion till förväntningar. Med andra ord så har vi inga förväntningar på nyårsafton längre. Inga krusiduller. Det blir varken hummer eller häxpipa.

  Det blir vi. Fem författare. Och några ostar. Kanske tar någon med sig en chipspåse också.

  Ändå är det med ett slags hjärtbank som jag tar trapporna upp till kalaset. Det är goda vänner som sitter där uppe och har längtat efter mig, och i fickan tummar jag på min lista. Nio mål för 2005 har jag skrivit ner: En upplevelse att genomleva, en mening att undersöka, en sak att köpa, en gräns att sätta, en gräns att överskrida, en relation att förändra, en tår att fälla, en egenskap att behålla och ett mål att uppnå - allt står på listan.

  Och jag är nog ändå lite andfådd över ambitionsnivån i mina förutsättningar. Tänk om jag finge få till det. Då… då.. kanske jag till och med skulle kunna…

Men ett mål ska vara SMART. Läs: Specifikt, Mätbart, Accepterat, Realistiskt och Tidsbestämt. Annars är det fåfängt flum och drastiskt drömmande, och det ägnar vi oss inte åt på vår fritid. Det är mer en yrkeshemlighet. Vi anser oss alla dessutom vara rätt smarta, hur det nu går ihop, för ingen av oss är vare sig speciellt specifik, eller realistisk. Frågan är om vi ens är accepterade. Och mätbarhet är en katt bland hermelinerna i vår bransch. Eller sfär kanske jag hellre ska säga.

Men vi är tidsbestämda. Vi stämmer av listan nästa nyår.

  I andra fickan har jag de skrynkliga målen inför 2004. Jag har fyra och en halv bock på den. Så jag klår åtminstone novellisten. Han är ett under på nollpoängare. Kanske går de andra med på att ge mig fem rätt, om jag bryter ner upplevelsen jag tänkte genomleva. Sanslös kärlek tänkte jag att året skulle innebära - where the sex beats the band.

  Frågan är vilken halva de tycker ska få poängen. Vad som var sanslöst? Och vad som var realistiskt. Jag måste nog förändra mitt förhållande till vad som går att mäta. I år ska jag gardera mig. Börja använda tandtråd kan gå under både tåren som måste fällas och upplevelsen att genomleva, men än så länge står det under kategorin: en gräns att överskrida. Allt innebär en gräns att överskrida. Det är ren formuleringskonst.

Jag ska genomleva min femtioårsdag säger novellisten. Och vi skålar på det. Nu fick han i alla fall en bock tänker vi. Jag ska stå ut, säger deckarförfattaren. Och vi hummar tyst.

Ta en dag i taget. Jo, det är realistiskt. Jag ska bygga om trädgården bakom huset, och vi ser alla ner i golvet. Ogifta poeter ska inte äga hus. Det vet vi. Men vi är diplomatiska än så länge. Klockan är ju bara halv tio. Jag ska sluta gnälla. Jo, jo, och vi hyvlar upplivat lite mer cheddar efter den självinsikten. Jag ska tömma min mors hus, gråta över att mina döttrar inte förblir elva år hela livet, sluta supa, skriva klart avhandlingen, romanen, pjäsen, diktsamlingen. Betrakta ensamhetens tomma ark och finna styrkan i det. Köpa en returbiljett till Berlin, ett par röda stövlar, en slagborr som en riktig karl, ett enmanstält som man kan ställa på skäret. Eros, tänk att hon aldrig ger sig, det är fjärde året som hon undersöker Eros.

 Och så kommer relationerna, de som ska förändras: till mamma, mamma, förlaget, mamma, redaktören och  - tandtråden.

  Fegis, fräser de.

  Jag försvarar mig. Jag försöker bara vara SMART, säger jag och i samma andetag vet jag att nu får jag aldrig igenom den där halva poängen från förra året.