27. 11. 2004 - I Tyskland måste man ha en karl

När en tysk man ser en svensk kvinna djupt in i ögonen ser han en vuxen Madicken och Europas bästa skola. Trodde ju jag.

  Men svenska kvinnor har ett annat, mycket seglivat rykte. Det får jag mig till livs på Café Keese.

  Redan före kriget var det fullt på Café Keese. Där är borden numrerade, de röda lamporna har sammetsfransar, orkestern är levande och kyparna seglar fram med silverbricka och vita lackskor. Och på varje bord står en gratis telefon! En riktig telefon. Intern förstås. Det går inte att ringa till moster på Malma Parkvägen, men väl till de andra borden. Denna chattkulturens vagga måste utforskas.

  Vi svidar upp oss. Frau Doktor Nilsson och jag. Nagellack och klackskor, glitter i öronen och hela middevitten. First we took Uppsala, now we take Berlin.

  Det är nämligen damernas. 50 minuter av varje timma är det Damenwahl, bara kvinnorna får ringa, ta initiativ och bjuda upp. Och herrarna får inte neka.

  Vi beställer sprudel och glider ner under discokulorna. Vi ser oss omkring. Vilken makt, vilket privilegium, vilken frihet. Men oj så många valrossmustascher.

  Kanske är vi lite för unga, tänker vi, och tar en klunk till, men va fan, var ålder har sina revenyer.

  Så ringer vi. Och tycker att Berlin är genialt, med parkeringsplatser för kvinnor, cyklar i tunnelbanan och Café Keese. Plötsligt förstår vi oss väldigt bra på männen. På deras värld. Det är en lycka. Och vi försöker verkligen vara diskreta när vi väljer. Men det vore lögn att påstå att vi inte först observerar om han kan dansa, hur torr han är i armhålorna och om det sitter en fru intill nummerskylten.

  Efter ett par svängom - Finlandsbåten vet inte vilket koncept de har missat - gör vi oss ändå samma erfarenhet. Det är det som forskarna kallar psykologisk mättnad. Det är lika omöjligt att samtala om Flicks konstsamling som om de sexistiska angreppen på Angela Merkel. Valrossmustaschen vill tala om Schweden. Svenska flicka aus Schweden.

  Så vi låter telefonen kallna, beställer in en riktig drink och ställer oss frågan: Varför gick vi hit? Vi kunde lika gärna ha gått till Lolita Lips.

  Som så ofta kommer Frau Doktor Nilsson snabbt till en klockren analys. I Tyskland måste man ha en karl. Det är så när som på omöjligt att leva utan.

  Så ser Schröders politik ut. En kvinna utan man betalar mer i skatt. Och en självgående ensamstående straffas på olika vis. Hennes försäkringar är dyrare och hon faller utanför alla tyska Päirchen-rabatter. Läs: res, köp, gå, LEV två, betala för en!

  Tyska kvinnor har ingen föräldraförsäkring. Istället får de en allmosa under max två år; så kallat vårdnadsbidrag. 300 Euro i månaden. Byt ut det mot en manslön den som vågar.  

  Ensamstående kvinna är lika med socialbidrag. Dagisplats, vad är det? Det var något som man höll på med i DDR – och det såg man ju vart det barkade.

  Kvinnolönerna ligger markant lägre och få förbundsländer har infört skollunch. Någon måste stanna hemma och laga surkål till barnen mitt på dagen. Förmodligen därför föder hon till Schröders förtvivlan bara 1,3.

  Nej, i Tyskland måste man ha en karl. De stora Volksparteien SPD och CDU har egentligen samma princip. Kollektivet eller Familjen är inte så noga. Huvudsaken är att man föser ihop folk i lätthanterliga enheter. Ju större desto bättre. Kalla det kärlek eller solidaritet. Tvångsanslut till den ena eller andra maffiakonstruktionen. Gå in på vilket varuhus som helst och titta efter: Einzelstücke är dyrare än en hel hög. Den enskilda individen kan ju bli hur oberäknelig som helst.

Frau Doktor Nilsson och jag ser oss omkring, inser stundens allvar och gör det oberäkneliga.

  Vi åker hem, utan karl, och slår på lilldatorn. Jobbar en stund i månskenet och njuter.

  Njuter av att vi insett att det finns fler än fem miljarder endokrina system på jorden. Och alla behöver inte göra likadant.