20. 11. 2004 - Kyrkan, Jelineck och underbyxorna

När jag var yngre sa alltid min mamma att man skulle ha rena underbyxor om man blev påkörd av en bil och hamnade på sjukhus. Och när man var liten så gjorde man ju av olika skäl som de vuxna sa, och sen har det faktiskt gått av bara farten. Som vuxen har jag inte funderat så mycket mer på saken.

  Men när jag på väg till tvättomaten med pakethållaren full av smutstvätt väntar vid rödljusen tänker jag på hur rätt hon hade. Om jag blir påkörd av en bil nu, tänker jag, då kommer det flyga exakt 16 par o-rena underbyxor över Uhlandstrasse - så jag leder cykeln fram det sista kvarteret.

  På tvättomaten är det en hel vetenskap hur man ska göra. Vilka knappar man ska trycka på och i vilken ordning. Stora instruktiva plakat hänger på väggarna. Och vi som tvättar där är lika förvirrade och förbannade som jag kan tänka mig att man är innan man bildar ett politiskt parti. Den tyska noggrannheten till trots. Jag tror att det kan heta överetablering av information. Hjärnan tål inte för exakta hänvisningar. Och vi som tvättar tål inte lurendrejerimaskiner, obemannade torktumlare, ingen växel, flottiga strykbräder och slut på tvättmedel.

  Jag har tvättat några varv i höst så jag ser till att komma ut därifrån fort som tusan. Annars blir jag så lätt tolk och ordningsminister. Jag försöker nämligen sluta med det. Och det har visat sig att folk klarar sig rätt bra utan mina förtydliganden. Därtill känns det ofräscht. Det står nämligen en askkopp på varenda maskin och mangel därinne, för det är precis det folk ur socialgrupp Vi Som Inte Har Råd Med Tvättmaskin gör när de tvättar och dessutom härsknar till. De röker. Jag påminner, om det var någon som höjde på ögonbrynen: detta är Berlin.

  Det ligger en trevlig wienerkrog intill där jag sjunker ner istället medan jag väntar, och beställer ett glas vin.

  Krögaren är nog tjugo år äldre än jag men även han har en mamma som tar hänsyn till sjukvårdspersonalen med avseende på rena underbyxor. Det hela börjar bli en antropologisk studie. Eller är det etnologer som forskar på sånt?

   Det visar sig att halva restaurangen har sådana mammor. Det är vare sig en generationsfråga eller en fråga om nationalitet. Det ena leder till det andra. Och det blir ytterligare ett glas vin. Eftermiddagen är ung. Och Jelinek har precis fått nobelpriset. Vi tar ett glas till och skålar för henne. Krögaren har precis som hon och andra exilösterrikare ett minst sagt svalt förhållande till sitt hemland. Men hans krog går bra. Vinet är garanterat glykolfritt. Så hackar vi lite i den österrikiska själen i god Bernhard und Krauss und Qualtinger-stil.

  När jag har tvättat färdigt är jag betänkligt beruskad och leder cykeln. Rena underbyxor eller ej. Nu skulle jag verkligen kunna bli påkörd. Jag stöter inte på någon bil däremot stöter jag på prästfrun i Svenska kyrkan. Och jag säger lite förfriskat att tiden blir så långsam när man tvättar så jag tog mig visst ett par glas vin, he he he. Så fortsätter jag, som om det var roligt: Det gäller att inte tvätta för ofta annars blir man väl alkoholiserad, he he he.

Jag tror inte att hon tycker att jag är så rolig. Men hon tar mig på orden och erbjuder mig på stående fot att få tvätta i kyrkans källare i stället.

  Det är en skänk från ovan. Jag förstår att det också är en diakonal handling. I preventivt syfte.

  Svenska kyrkan i utlandet fyller så många funktioner som är värda att omnämnas. Det är nämligen när ambassaden är stängd som hemlängtan är som svårast, de svenska au-pairerna får klamydia och turisterna tappar bort sina pengar. Kyrkan är verkligen öppen.

  Jag är upprymd när jag kommer hem. Jag har så mycket ren tvätt. Det är alltid fint. Jag ska bara vädra den lite på balkongen först.