Det har inte gått en enda kväll utan att någon av de fjorton kanaler som jag får in på min tv i Berlin har haft ett inslag på temat Filmen. Det finns inte en ledarsida, inte en kulturspalt som inte i veckor redan före premiären dissekerade Filmen, dess innehåll, syfte och existensberättigande. Alla har de lika ängsligt ställt den rätt absurda frågan: Får man lov att göra en sådan här film?

Der handlar om der Untergang, filmen som berättar om de sista dygnen i Bunkern. Hitlers sista dagar tillsammans med Goebbels och Magda och barnen och Eva Braun och sin tjugofemåriga sekreterare Traudl Junge, de som ser sina fanatiska drömmar brinna upp i Berlin i april 1945.

Det är Bruno Ganz, en av Tysklands absolut viktigaste skådespelare som tar sig an det otänkbara: att förmänskliga Hitler, att vara så skicklig i sin rolltolkning att han släpper in en människa i demonen. Något som under efterkrigstiden har varit tabu. I hela världen.

Detta tabu har nu Tysklands mest namnkunnige skådespelare vågat bryta. Men det är inte en film som gullar med ondskan. Den ursäktar ingenting, än mindre förlåter den. Ambitionen är istället att försöka klargöra vissa orsakssamband för att förstå och i nästa vända kunna undvika.

Det är en förfärlig film, kall och brutal, men sevärd. Den bär en storhet; den vill kliva ett steg närmre den kunskap som blir möjlig när förlamning släpper.

För just där medkänslan tar slut måste kunskapen in.

Den tyska skulden har varit en varböld som man petat rätt länge i. Det har varit lättare att klösa i såren  - upplåta mark och betala och bära skam - än att göra rent och låta läka.

Så varet stinker fortfarande. Och det puttrar i soffprogrammen. Rösterna höjs: Omfamnar Tyskland åter sin djävul? Får vi lov att göra en sådan här film?

Många är de som upprörda rynkar på näsan åt till exempel Alexandra Maria Lara, som spelar Hitlers sekreterare när hon säger: Jag hade också kunnat bli förälskad i honom.

Hon intervjuas av en lysten reporter i samband med premiären i München. Det är en premiär utan fest. Man firar inte ett väl förrättat värv. Att man har lyckats med det som väl vore var seriös skådespelares dröm, att föra eftervärlden närmare svaret på frågan: hur kunde det ske?

Istället för att skåla, jubla och omfamna varandra tar skådespelarna en stilla drink i vestibulen. Med hopsjunkna axlar, rodnad nacke och huvudet sänkt ser man ner i drinken. Skam.

Det handlar om att bära skam, sina förfäders skam, och det är så tyskt, för det finns en stor värld därute som vill göra skammen ärftlig, rent av genetisk, som menar att generation efter generation ska bära den. Så länge man lassar skulden på någon annan slipper man ta itu med sin egen destruktiva potential. Med andra ord: det är skönt att ha ondskan placerad i en tysk.

Det är det som kallas projektion. Det är psykologi på rätt basal nivå.

Det är ett bekvämt sätt att tänka att Hitler var genomgående ond, en satan, utan mänskliga egenskaper, för då slipper man förstå vad de behövde, de som dyrkade honom, som gick i döden för honom. Det må vara praktiskt, men det är farligt: hur ska man då känna igen honom nästa gång han dyker upp?

Debatten om filmen har varit såväl högljudd som infekterad, men framförallt har den varit ängslig och masochistisk. Vi får nog inte lov att göra en sådan här film. Vad ska omvärlden säga?

Ja, vad säger vi? Förhoppningsvis ger vi tyskarna vår välsignelse att sluta kratsa i varhärdarna och istället bearbeta och undersöka hur det var möjligt.

Att mäkta medlidande med sig själv och låta läka.

Kanske är vi dessutom mogna nog att acceptera att den tjugofemåriga sekreteraren Traudl Junge bor även i oss. Att vi hade kunnat vara med i bunkern. Eller på Berlins gator redan långt innan de brann.

Det finns nya karismatiska tyranner i världen. Och en herde känner man alltid igen på hans får.

Naturligtvis får man lov att göra en sådan här film.