Sakta men säkert börjar mina flyttplaner lika det man kallar kris.

Kris, Reaktion, Svettningar och Nyorientering. Min fiskhandlare slutar inte att använda min soptunna.

Doftslingor från död torsk och svullen räka fortsätter att välla upp i trappan och in genom mitt nyckelhål. Sen ligger de kvar, puttrar i linneskåpet och svävar ovanför lilldatorn.

Våren är här och det ska spritta i kroppen. Istället fortsätter det att växa fiskfjäll på hjärnan.  Hormonerna har inte en chans. Inte mitt romanprojekt heller. Ingenting har en chans.

Jag bestämmer att leta lägenhet över hela Berlin. Att inte vara så knusslig med vad kaffet kostar. Bara där luktar gott.

I Charlottenburg doftar det Penti Palmrothläder, syren och tyska rengöringsmedel. Där vill jag bo. Där rakar sig kvinnorna under armarna. Där bor en norsk präst som är snäll. Om krisen visar sig vara mindre profan än mitt lägenhetsbyte kan man behöva honom.

Sångerskan med alabasterhy som vill dela våning luktar också gott. Henne gillar jag. Tills hon säger att hon övar fyra timmar om dagen. Wagner. Då inser jag att det är viktigt vad kaffet faktiskt kostar på gatorna intill Deutsche Oper.

Wedding då? Där är det billigt, en lägenhet på bakgården är jättebillig. Fjärde bakgården är så mörk och billig att man kan låta bli att vara hemma utan dåligt samvete. Wedding har en historia, stolt och röd. Idag: Rakade skallar och stora tyska flaggor på balkongerna. Nej tack.

Prenzlauerberg är ballast. Men jag blir nervös av alla bombhål och skeletthus som DDR hade överseende med, man vet aldrig var man är, eller hur länge lyftkranarna ska slamra. Man vet aldrig hur det kommer att se ut på gatan när man vaknar, när bombhålet blivit ett glaskontor.   

Kaffe har jag aldrig druckit där, där dricker man Mai-Thai, dansar hela natten, går på vernissage och pratar skånska.

På söndagarna tar man ut barnvagnen och luftar den lite, över en brunch, bakom solglasögon som kostar lika mycket som tre biblioteksläsningar och två landsortskrönikor.

Det finns andra delar av Östberlin som är mindre hippa. En tom lägenhet i ett så kallat Plattenhaus med tjugoåtta våningar och utsikt över sparrisfälten ända till Öresundsbron. Platz der Vereinten Nationen - det kanske vore något.

Det är sju olika hissar i trapphuset. Mannen i kuren skakar på huvudet när jag frågar vilken hiss som går till lägenhet ett - nio- fyra- sju?

Jag frågar igen. Kanske är mitt uttal fortfarande omisskännligt svenskt? Han fortsätter att skaka på huvudet. Efter fyra gånger rycker han på axlarna.
Aha, Ni menar nitton-fyrtiosju?

Väl på nittonde våningen får jag veta att huset fortfarande främst bebos av gamla partimedlemmar. Bara SED-folk fick ha utsikt över sparrisfälten ända till Öresundsbron. Han i kuren är från den tiden. Inget att bry sig om alltså. Jag bryr mig. Jag var guide i Berlin innan muren föll. Jag har så att säga träffat hans typ förr.

Så jag åker hem igen.

Jag bör nog stanna i Kreuzberg bland överliggare och turkar, intill marknaden, kanalen, grönskan och grafittin. Där man cyklar på trottoaren, snubblar över halvätna majskolvar och där hare Krishna bjällrar fram sin magi och upplysning klockan fem.

 Man vänjer sig vid sura korvgubbar och barnsliga demonstranter. Man vänjer sig vid servitriser som säger: I am not a waitress I am an artist.

 Här kostar kaffet 15 spänn. Och varje dag kan jag köpa färsk fisk fem trappor ner.