29. 05. 2004 - På jakt efter rätt adress

Fiskhandlaren längst ner i mitt hus kan inte hålla reda på vilken av soptunnorna på bakgården som är hans och vilken som är min. Vilken som töms var dag, och vilken som töms en gång i veckan.

När det är vinter och kallt märks det inte så mycket. Han får gärna låna lite plats. Han har ju så många kadaver.

Men när kastanjerna blommar och pilarna doppar sina grenar i kanalen och rännstenen är full av fjun från trädkronan intill, som hade man tömt hela kvarterets kuddar på gatan, och de svärmande paren smyger sina förälskade händer över varandras ryggslut, då är våren här. Och värmen med den.

Då puttrar det och sjuder under locken på min bakgård. Obönhörliga stråk av stank från fiskrens och räkskal lyfter mot himlen. In i trapphuset, in i lägenheten, in i näsan. Klibbiga imaginära fiskfjäll smetar på hjärnan.

Man får nog. Och sätter in en annons i tidningen: svensk författarinna söker lägenhet.

Adjöss etagetoalett, adjöss sju strålar i duschen, adjöss förruttnelse, hasta jag skall, att bygga mitt ensliga läger. Någon annanstans.

Frågan är bara var?

Jag måste hyra möblerat. Jag är inte redo att sätta hela mitt bohag i en lastbil och köra söderöver och blir riktig utlandssvensk, med folkdräkt och dödsföraktande tankar om svensk skola och svensk skattepolitik. Jag vill inte börja spela golf och gråta på midsommarafton.

Jag vill ha en svensk deklarationsblankett och en svensk gynekolog och en svensk försäkringskassa. Svenska jordgubbar kan jag strunta i. Ahlgrens bilar kan man köpa på IKEA.

Det finns gott om lägenheter i Berlin. Så telefonen går varm. Egentligen är det bara att välja. Men Berlin är som New York, olika typer manifesterar sig i olika kvarter. Säg mig var du bor så ska jag säga dig vem du är. Det börjar likna det man kallar kris. Vem är jag? Var vill jag bo?

Vad sägs om ett rum i Wilmersdorf, hos en segelflygande fysiker, som aldrig är hemma. Hundra kvadratmeter vindsvåning, fem minuter från Ku´damm där kaffet kostar 45 kronor koppen. Och tanten en trappa ner har tre pudlar i samma färger som sin pälsmössa: en rosa, en turkos, en vit.

Eller ett lesbiskt kollektiv, med balkong, vid Nollendorfplatz. Där kostar kaffet bara 30 kronor, men alla dricker te, grönt te, och det krasar av kruska under fötterna när man går runt bland Ganescha-planscherna. Städning är heteronormativt. Om fredagarna leker solarieorange bögar Små Stjärnorna på taket mitt emot. Med komplett musikanläggning. Luften är väl fri, skriker de till dem som har synpunkter fram på småtimmarna.

Kaffet kostar bara 25 kronor i Friedrichshain och den amerikanska journalisten undrar om han kan lämna cirka 10 000 LP-skivor i hallen, 1000 hampaplantor i fönstret och två cyklar i köket. Snart halar han fram en unge, och hoppas att jag inte har något emot om han lämnar den ett tag också. Att huset är ockuperat hade jag ju överseende med. 

Eller Neukölln, det ligger bara ett stenkast från mina soptunnor, där är vartannat hus en kosackpuff, varannan grabb punkare och kaffet kostar drygt en tia. Men i Neukölln har de hundar stora som elefanter. Och inga svarta plastpåsar. Då luktar det bättre i min trapp.

Återstår många kvarter. Berlin är stort. Skam den som ger sig.