17. 02. 2004 - Utsatthet - en doft av fattigdom

Hon håller punkaren i handen. Han hoppar hela tiden med knäet. Det har han gjort i två timmar nu. De har fyra nummer efter mig. Hon ler mot honom. Det kallas kärlek. Han har blått hår. De ser fattiga ut. Jag begriper det inte.

  Vad är det som gör att en ung människa ser fattig ut? I Tyskland idag?

Man måste anmäla sig när man flyttar till Berlin, inom en vecka, annars får man betala böter.

Det luktar fattigt. Hela rummet: Bürgeramt, Rathaus, Neukölln, de långa korridorerna, de smutsiga väggarna, alla stängda dörrar luktar fattigt.

  Det är bara jag som tar av mig kappan. Alla andra har ytterkläderna på.

  Det tar exakt 40 sekunder att fylla i anmälan.

  Det tar minst två timmar innan man får lämna in den.

  Jag begriper inte det heller. 

  Vi sitter där vi sitter, på varsin pinnstol och glor på en grön lampa som blinkar fram våra nummer. Det är 70 före mig.

  Man får inte lämna väntrummet. Och damen bredvid mig var här förra veckan och hade inte hämtat rätt lapp i rätt lucka så hon fick gå hem igen. Efter två timmar. Därtill böta.

  Jag vill inte böta. Hon säger till mig att fiffla lite med datumet. Jag är förnuftig och svensk och blir helt chockad. Man fifflar inte med datum

Jag letar tecken på den där doften. Fattigdoften.

  I början av februari är de flesta skor leriga, de flesta hår är stripiga och frisyrlösa, de flesta ansikten grå, de flestas hållning trött. Även på dem som går över Stora Torget.

  Nej, det är själva utsattheten som gör fattigdoften i väntrummet.

 Och Tystanden. Det är bara turkarna i hörnet som pratar. De är unga. De hoppar också med knäna. Jag glor inte så länge åt deras håll.

 Jag bor i Berlin, det är Turkiets tredje stad. Min erfarenhet säger mig att man inte glor för länge på unga turkiska pojkar.

 Då går det lättare att glo på flickan och punkaren. Jag undrar vad de har för framtid här? Varför Neukölln? Här lär närmare 40 procent vara arbetslösa. I Berlin nästan 20 procent, beroende på vem som räknar. Jag frågar henne.

  Då ser jag ännu ett tecken. Hennes tänder. Det är inte tänder på en tjugoåring, inte ens en femtioårings brygga eller lite för många tandhalsar som hos den på sjuttio.

Nej, hennes tänder är ruttna. Ålderslösa.

  - Berlin är geil, säger hon. Hon riktigt lyser när hon säger det.

  Inte fett. Utan geil.

  Fett sa de i Tyskland för tio år sedan. Idag säger man geil.

  Det är bara en tidsfråga innan vi hör det i Sverige.

  - Uppsala är kåt. Kåtgoda kakor, kåtsnygga skor

  Så ställer sig en berusad yngling upp. Han har jeansjacka mitt i vintern och undrar högt och friskt: vad i helvete de gör där inne?

  Jag ler. Någon fnissar. Så har vi ju alla tänkt. Was soll das?

  Kan man inte göra som på svenska systembolaget, ta en lapp och gå och handla mjölk under tiden.

  Så kommer en tjänsteman in och lyfter ut honom som hade synpunkter.

  Achtung. Achtung. Ett barn skriker. Jag får tråkiga associationer. Det blir tyst igen. Någon hostar. Det utlöser en kedjereaktion. En unison rökhosta studsar mot väggarna. Där färgen flagnar. Snart är det min tur.
  Så hörs ytterligare en röst bakom mig. En kvinna svär en lång harrang, tar sin enorma stinkande hund och går. Det finns ingen dörr att smälla i. Men jag hör klackarna i den långa korridoren, det har samma effekt.

  Då gör jag det, jag fifflar lite med datumet.

När jag till slut får min Meldezettel får jag lust att falla den stränga damen bakom den stängda dörren om halsen. Det gör jag inte. Jag bara begrundar.

  Det krävdes inte mer än två timmar av underordning och byråkratisk smygsadism för att jag skulle förnimma utsattheten, och gå därifrån med en förvirrande känsla av vrede och tacksamhet.