Trots Allt 10/2007 - Vad skall vi med kyrkan till?
Han
blev av med sin oskuld i ett koncentrationsläger.
83 år gammal berättar han för första gången. Han trodde att
han älskade henne. För hon var varm och levande. Han hade rivit ner en
antisemitisk affisch på en gata i det ockuperade Holland och körts
raka vägen till lägret av tyskarna. Hon hade räckt upp handen när
hon stod i selektionskön. Det fanns den chansen att slippa ugnarna. Att
bli hora. Hon var i tjugofem, han var arton.
Det hela fick ta tjugo minuter. En SS-man övervakade
genom ett tittöga i dörren så att det skedde enligt Hitlers
föreskrifter, i missionärsställning, all annan sexuell aktivitet var
förbjuden, på britsen intill låg ett annat par, och bakom ett skynke
nästa. Han hette Albert van Dijk och besökte henne så ofta han fick.
Hon har inget namn.
Varför berättar de först
nu, 60 år senare?
Varför krävde de aldrig upprättelse efter kriget?
Varför vrålade de inte ut sin smärta och fordrade gottgörelse?
Jag gissar att svaret heter skam. De känner ingen
skuld, de var båda offer i ett fasansfullt system, ett system som
gjorde henne smutsig och opassande. Och honom till en skurk. Torsk. Och
vem basunerar ut det på torget? De skäms.
Skuld kan vägas, mätas,
biktas och betalas av. Man ger pengar till lapplisan när man parkerat
fel, man går till kyrkan och bekänner sina synder, man sitter i finkan
eller får dagsböter. Man säger förlåt.
Men vad gör vi med skam? Går den ens att skrubba bort?
Tar kyrkan emot den? Får prästerna skamutbildning?
Varför talar de i så fall så sällan om skammen?
En
väldigt vanlig tysk majdag tar jag tåget till Ravensbrück. Det är
hett. I trädgårdarna står gubbarna och vattnar sina rabatter, under
jasminen utanför gästgiveriet sitter godmodiga människor och äter
sparris och färskpotatis. Tanten i klänningsaffären rullar ut en
ställning på gatan. Det är sol och inte många skyltar. Men jag
vågar inte fråga efter vägen. Jag tror att de kommer bli arga om jag
påminner dem om att bakom deras garage ligger ett koncentrationsläger.
De var ju inte ens födda. De kan omöjligt vara skyldiga. Men det är
inte skulden jag väjer för när jag inte vågar fråga. Det är deras
skam.
För jag skulle känna skam om det varit min farfar som
blundat för rökslingan, lukten och de barfota blåfrusna
kvinnotrasorna som ”marscherade” förbi på gatan - i tusental.
92 000 kvinnor mördades i Ravensbrück.
Jag
behöver inte fråga, hittar ändå. Alla vägar genom det lilla
samhället leder till Ravensbrück.
Väl framme är jag den enda besökaren, vem vill byta ut
en dag i booming-Berlin mot den stora svarta platsen, skorstenen,
barackerna, spöken, minnen och skam?
Det kommer en skolklass då och då, säger tanten vid grindarna.
Den nya utställningen om prostitutionen i
koncentrationslägren pågår till september och berättar om hur
Himmler belönade fångarna med bordellbesök för att få dem att
arbeta bättre. Till detta behövde han horor. De hämtades här. Fick
äta upp sig lite, fick läppstift och chansen att överleva. I
genomsnitt sålde han deras kroppar under sex månader till andra
fångar. Sen byttes de ut.
Hitler hade förbjudit prostitution, men kunde alltid
göra undantag, om fångarna arbetade bättre för rustningsindustrin
och i stenbrotten - varför inte? Dessutom trodde han sig hindra
homosexualiteten. Det var dödstraff på abort, inskränkning på
preventivmedel, moderskulten var en central aspekt och hyllades, blonda
barn skulle födas till Riket.
Rädd och hårdhudad tar jag mig genom utställningen,
lyssnar på ögonvittnen, ser teckningar, bläddrar i böcker, svirrar
med blicken över vedervärdiga fotografier, kartor och …
Det är så overkligt. Jag känner ingenting. Möjligen
ett lätt illamående.
Jag måste ut. Hettan dallrar över det svarta gruset. I
ett koncentrationsläger finns ingen liten bänk i skuggan att andas ut
på.
Jag går mot krematoriet.
Och där händer något. Skoveln står kvar. Det är aska
i ugnen. Det fladdrar till, en skugga i ögonvrån och under taket piper
det plötsligt. Jag lyfter blicken. Mellan taknocken och dödsugnen har
svalorna byggt ett bo. Det är då tårarna kommer.
Efteråt går jag till kyrkan. Jag behöver tala med någon om vördnad
och fågelungar, om sexualitet och nåd, om civilkurage och om skam,
för man skäms när man står och ser på, när man tittar bort och
inte ingriper.
Som Noa på arken. Med facit i hand var det inte så
konstigt att han strippade i den där olivlunden och söp sig full, så
mycket som han hade på sitt samvete, trots att han var en hedersman som
tjänade Gud. För han gick ju ner i kabyssen och lagade mat till de
utvalda och till sju giraffer medan hela mänskligheten vrålandes
drunknade utanför. För så hade Gud talat. Sorry, vi har förvisso
plats på båten, men inte för er. Bry er inte om att allt sjunker
barn, gå ner och lek nu.
Sedan 11 september har åsikten att vi måste avpolitisera
religionen hamnat i var mans mun. Kyrkan ska vara en goseklubb som
servar oss med kanelbullar och snälla begravningar. Men politisk
ställning ska hon inte ta.
Jag är inte så säker.
Finns det någon politisk fråga som inte tar sin avstamp
i frågan om människovärde? Våra tankar om sexualitet och familj är
en ypperlig febertermometer. De kan berätta allt om vart vi är på
våg. Våra idéer om moderskap och normalitet är ett första
varningstecken på fanatism och vansinne. De är politiska.
Jag knäpper händerna i kyrkbänken. Det är inte alltid
det finns någon att tala med i kyrkan. Så jag får hålla till godo
med Gud.
Jag
har bott i Tyskland i fyra år. Ett av skälen till att jag stannar är
att i Tyskland finns de existentiella och etiska frågorna hela tiden
på agendan. Vid stambord och i taxibilar, i skolor och hos
hårfrisörskan diskuteras frågor som man i Sverige överlämnat till
kyrkan. En rätt folktom kyrka som i sin pedagogiska nit och längtan
efter att vara till lags inte direkt sticker ut näsan.
En opolitisk kyrka som kan göra strukturella problem till
individuella och från vilken de präster som en gång ville
något flyr fältet, öppnar eget och tjänar pengar på riterna.
I Tyskland diskuteras sorg, vanmakt, nåd, skuld; frågor
som tar oss till rötterna av vår civilisation så gott som dagligen.
Den tyska presidenten har till exempel till uppgift att benåda
sjuttiotalets terrorister. Och hur ska man ställa sig till det?
Öga för öga eller vända andra kinden till? Hur länge
är man skyldig? Om farfar var 40-talets bödel får jag älska honom
ändå? Ska jag bjuda grannens pojk - terrorist och 70-talets bödel på
kaffe nu när han kommer ut ur fängelset?
Ingen kommer undan. Man tvingar varandra att ta
ställning. På olika abstraktionsnivåer men på samma grundvalar. Hur
kan vi försonas med att livet blev som det blev?
Måste man ångra sig för att få nåd? Måste man
prestera skuldkänslor? Beklaga?
Hur ställer man sig till själva kruxet? Att nåden är
gratis. Att man inte behöver göra sig förtjänt av den. Utan att den
räcks hela tiden. Ständigt går intill.
För den som inte kan ta emot nåd kan inte heller ge den.
Eller?
Och ett är klart - ju närmare smärtan man går i sig
själv desto svårare (läs: genuinare) blir ens ställningstagande.
För försoning handlar om att lämna någonting bakom sig. Hämnd är
att hålla kvar.
Vem har de här frågorna på agendan i Sverige?
I vilka samanhang tvingas vi ta ställning?
I skolan? Nej, den är värderingsfri.
I politiken? Nej, den är i sina bisarra förenklingar ren
från etiska begrepp och fördjupning – folklig, kallas det visst.
I media? Ha!
Var diskuterar vi det som är basen för demokratin,
människovärdet, om vi inte har en kyrka?
Låter det salvelsefullt? Det är meningen.
För att ta steget från offer till förövare, som den
holländske farfadern och den tyska mormodern gör 60 år senare, är
ett av de största steg en människa kan ta.
De flesta politiska partier gör anspråk på att vilja
skapa ett bättre samhälle. Kyrkan skulle kunna förädla människorna.
Till det behövs en kyrka som även kan tala om skam.
Skammen över att vi fortfarande står och ser på.