Trots Allt 10/2007 - Vad skall vi med kyrkan till?

Han blev av med sin oskuld i ett koncentrationsläger.

  83 år gammal berättar han för första gången. Han trodde att han älskade henne. För hon var varm och levande. Han hade rivit ner en antisemitisk affisch på en gata i det ockuperade Holland och körts raka vägen till lägret av tyskarna. Hon hade räckt upp handen när hon stod i selektionskön. Det fanns den chansen att slippa ugnarna. Att bli hora. Hon var i tjugofem, han var arton.
 
Det hela fick ta tjugo minuter. En SS-man övervakade genom ett tittöga i dörren så att det skedde enligt Hitlers föreskrifter, i missionärsställning, all annan sexuell aktivitet var förbjuden, på britsen intill låg ett annat par, och bakom ett skynke nästa. Han hette Albert van Dijk och besökte henne så ofta han fick. Hon har inget namn.
  Varför berättar de först nu, 60 år senare?
 
Varför krävde de aldrig upprättelse efter kriget? Varför vrålade de inte ut sin smärta och fordrade gottgörelse?
  
Jag gissar att svaret heter skam. De känner ingen skuld, de var båda offer i ett fasansfullt system, ett system som gjorde henne smutsig och opassande. Och honom till en skurk. Torsk. Och vem basunerar ut det på torget? De skäms.
  Skuld kan vägas, mätas, biktas och betalas av. Man ger pengar till lapplisan när man parkerat fel, man går till kyrkan och bekänner sina synder, man sitter i finkan eller får dagsböter. Man säger förlåt.
 
Men vad gör vi med skam? Går den ens att skrubba bort?
 
Tar kyrkan emot den? Får prästerna skamutbildning? Varför talar de i så fall så sällan om skammen?

En väldigt vanlig tysk majdag tar jag tåget till Ravensbrück. Det är hett. I trädgårdarna står gubbarna och vattnar sina rabatter, under jasminen utanför gästgiveriet sitter godmodiga människor och äter sparris och färskpotatis. Tanten i klänningsaffären rullar ut en ställning på gatan. Det är sol och inte många skyltar. Men jag vågar inte fråga efter vägen. Jag tror att de kommer bli arga om jag påminner dem om att bakom deras garage ligger ett koncentrationsläger. De var ju inte ens födda. De kan omöjligt vara skyldiga. Men det är inte skulden jag väjer för när jag inte vågar fråga. Det är deras skam.
 
För jag skulle känna skam om det varit min farfar som blundat för rökslingan, lukten och de barfota blåfrusna kvinnotrasorna som ”marscherade” förbi på gatan - i tusental. 92 000 kvinnor mördades i Ravensbrück.

Jag behöver inte fråga, hittar ändå. Alla vägar genom det lilla samhället leder till Ravensbrück.
 
Väl framme är jag den enda besökaren, vem vill byta ut en dag i booming-Berlin mot den stora svarta platsen, skorstenen, barackerna, spöken, minnen och skam?

  Det kommer en skolklass då och då, säger tanten vid grindarna.
 
Den nya utställningen om prostitutionen i koncentrationslägren pågår till september och berättar om hur Himmler belönade fångarna med bordellbesök för att få dem att arbeta bättre. Till detta behövde han horor. De hämtades här. Fick äta upp sig lite, fick läppstift och chansen att överleva. I genomsnitt sålde han deras kroppar under sex månader till andra fångar. Sen byttes de ut.
 
Hitler hade förbjudit prostitution, men kunde alltid göra undantag, om fångarna arbetade bättre för rustningsindustrin och i stenbrotten - varför inte? Dessutom trodde han sig hindra homosexualiteten. Det var dödstraff på abort, inskränkning på preventivmedel, moderskulten var en central aspekt och hyllades, blonda barn skulle födas till Riket.
 
Rädd och hårdhudad tar jag mig genom utställningen, lyssnar på ögonvittnen, ser teckningar, bläddrar i böcker, svirrar med blicken över vedervärdiga fotografier, kartor och … 
 
Det är så overkligt. Jag känner ingenting. Möjligen ett lätt illamående.
 
Jag måste ut. Hettan dallrar över det svarta gruset. I ett koncentrationsläger finns ingen liten bänk i skuggan att andas ut på.
 
Jag går mot krematoriet.
 
Och där händer något. Skoveln står kvar. Det är aska i ugnen. Det fladdrar till, en skugga i ögonvrån och under taket piper det plötsligt. Jag lyfter blicken. Mellan taknocken och dödsugnen har svalorna byggt ett bo. Det är då tårarna kommer.
Efteråt går jag till kyrkan. Jag behöver tala med någon om vördnad och fågelungar, om sexualitet och nåd, om civilkurage och om skam, för man skäms när man står och ser på, när man tittar bort och inte ingriper.
 
Som Noa på arken. Med facit i hand var det inte så konstigt att han strippade i den där olivlunden och söp sig full, så mycket som han hade på sitt samvete, trots att han var en hedersman som tjänade Gud. För han gick ju ner i kabyssen och lagade mat till de utvalda och till sju giraffer medan hela mänskligheten vrålandes drunknade utanför. För så hade Gud talat. Sorry, vi har förvisso plats på båten, men inte för er. Bry er inte om att allt sjunker barn, gå ner och lek nu.
 
Sedan 11 september har åsikten att vi måste avpolitisera religionen hamnat i var mans mun. Kyrkan ska vara en goseklubb som servar oss med kanelbullar och snälla begravningar. Men politisk ställning ska hon inte ta.
   
Jag är inte så säker.
 
Finns det någon politisk fråga som inte tar sin avstamp i frågan om människovärde? Våra tankar om sexualitet och familj är en ypperlig febertermometer. De kan berätta allt om vart vi är på våg. Våra idéer om moderskap och normalitet är ett första varningstecken på fanatism och vansinne. De är politiska.
 
Jag knäpper händerna i kyrkbänken. Det är inte alltid det finns någon att tala med i kyrkan. Så jag får hålla till godo med Gud.

Jag har bott i Tyskland i fyra år. Ett av skälen till att jag stannar är att i Tyskland finns de existentiella och etiska frågorna hela tiden på agendan. Vid stambord och i taxibilar, i skolor och hos hårfrisörskan diskuteras frågor som man i Sverige överlämnat till kyrkan. En rätt folktom kyrka som i sin pedagogiska nit och längtan efter att vara till lags inte direkt sticker ut näsan.
 
En opolitisk kyrka som kan göra strukturella problem till individuella och från vilken de präster som en gång ville något flyr fältet, öppnar eget och tjänar pengar på riterna.
 
I Tyskland diskuteras sorg, vanmakt, nåd, skuld; frågor som tar oss till rötterna av vår civilisation så gott som dagligen. Den tyska presidenten har till exempel till uppgift att benåda sjuttiotalets terrorister. Och hur ska man ställa sig till det?
 
Öga för öga eller vända andra kinden till? Hur länge är man skyldig? Om farfar var 40-talets bödel får jag älska honom ändå? Ska jag bjuda grannens pojk - terrorist och 70-talets bödel på kaffe nu när han kommer ut ur fängelset?
   
Ingen kommer undan. Man tvingar varandra att ta ställning. På olika abstraktionsnivåer men på samma grundvalar. Hur kan vi försonas med att livet blev som det blev?
  
Måste man ångra sig för att få nåd? Måste man prestera skuldkänslor? Beklaga?
 
Hur ställer man sig till själva kruxet? Att nåden är gratis. Att man inte behöver göra sig förtjänt av den. Utan att den räcks hela tiden. Ständigt går intill.
 
För den som inte kan ta emot nåd kan inte heller ge den. Eller?
 
Och ett är klart - ju närmare smärtan man går i sig själv desto svårare (läs: genuinare) blir ens ställningstagande. För försoning handlar om att lämna någonting bakom sig. Hämnd är att hålla kvar.
 
Vem har de här frågorna på agendan i Sverige?
  
I vilka samanhang tvingas vi ta ställning?
 
I skolan? Nej, den är värderingsfri.
 
I politiken? Nej, den är i sina bisarra förenklingar ren från etiska begrepp och fördjupning – folklig, kallas det visst.
 
I media? Ha!
  
Var diskuterar vi det som är basen för demokratin, människovärdet, om vi inte har en kyrka?
 
Låter det salvelsefullt? Det är meningen.
 
För att ta steget från offer till förövare, som den holländske farfadern och den tyska mormodern gör 60 år senare, är ett av de största steg en människa kan ta.
 
De flesta politiska partier gör anspråk på att vilja skapa ett bättre samhälle. Kyrkan skulle kunna förädla människorna.
 
Till det behövs en kyrka som även kan tala om skam.
 
Skammen över att vi fortfarande står och ser på.