Trots Allt 3/2006 - Så lätt välja lögnen

På väg hem från en skrivarkurs i Istanbul kommer en av mina elever fram till mig och tackar för en fin vecka. Vi står i toalettkön längst bak i planet. Hon är inspirerad och glad. Du har satt mig på transibiriska järnvägen, säger hon och trycker min hand. Nu rullar det. Den här kursen kommer att förändra något för mig.

  Jag blir berörd och samtidigt förvirrad. Hon vill ge mig en komplimang. Och jag tar den. Precis när jag ska säga tack tilläger hon: Jag förstår ju att du har försakat så mycket för att bli författare. Hon drar efter andan och tillägger djärvt; ja, skaffa barn och man och…

  Köpa grejer, säger jag elakt. För jag är trött nu. Har precis avslutat kursen, har precis kommit med min fjärde roman, blivit recenserad, bedömd, nagelfard. Det tar på krafterna. Så biter jag mig i tungan. Inser att jag borde gå och lägga mig. Ändå fortsätter jag och säger det som jag har lärt mig att akta mig för att säga.

  Du talar i egenskap av majoritet, säger jag. Jag har inget att beklaga. Mer än att jag är i minoritet. Så tar jag hennes hand och går tillbaka till min stol. Sluter ögonen tacksam över att jag inte sa allt vad jag tänkte.

Jag kan ha försakat konventioner och konsumism. Alla de dagar hon sysslade med att bygga hus och köpa grejer, då höll jag på med något annat. Exakt vad jag höll på med kan man inte säga i en toalettkö på ett flygplan. För det uppfattas som en kränkning att påstå att hon kan ha försakat sin inre röst, sin stora resa, sitt uppdrag. Per tanklös automatik. För att alla andra gör det.

  Skaffa barn, sa hon. Och jag smakar på orden: Skaffa barn…

  Och jag undrar var tävlingen börjar. Vem som sätter tonen för samtalet?

  Majoriteten så klart.

  Majoriteten beklagar alltid dem som inte gör som de.

  Jag kunde aldrig ha sagt: Skaffa etisk hållning, skaffa gudstro, skaffa hemligheter. Då hade jag inte bara varit barnslig, jag vore dessutom högmodig. Och det känns lite bittert. Precis så bittert som det är att inse att varje val innebär ett bortval.  

  Hon hade kunnat sitta på transibiriska järnvägen för länge sen. Om hon hade valt det. Eller?

Jag lever med en tro där saker och ting aldrig är för sent. Det är ett av dess stora signum. Det går alltid att backa och gå tillbaka. Där bor nåden. Där bor förlåtelsen. Men när jag lutar mig tillbaka i flygplanfåtöljen intar mig dock ett annat av dess signum, i perioder lika stort, nämligen tvivlet. Och det är sällan välkommet. Just nu är det både förvirrande och smärtsamt.

  En del saker är visst för sent, tänker jag. Man kan inte få, läs: skaffa allting. Förändringar innebär försakelse. Växt innebär död. Ingenting uppstår utan att vi först begraver det. Och det är vare sig en speciellt lustfylld eller enkel sysselsättning. Vi rör oss inte bara till - vi rör oss också ifrån. Och den separationen vill de flesta av oss undvika. Särskiljande gör ont. Innan det är över.   

   Det är alltid lättare att välja som alla andra. Att ljuga för sig själv. För lögnen ställer inga krav. Den bara finns där. Självklar, förförisk och bekväm. Som en målarbok. Bara att fylla i rutorna med rätt färg. Så slipper man investera något som är äkta. För i min sanning finns alltid risken att någon kan komma och säga att jag inte duger.

Om de handlar skrivandet för mig. Glädjen över att skriva något precist. Det kommer man inte bort från som författare. Att det verkliga inte ligger där ute i de andras verklighet. Utan det äkta är väl dolt. Gömt som kunde det brista. Skylt för att inte smutsas ner av osanningarna. Som vandrar där ute och tävlar om att få överträffa varandra. Alla påhitt som strider om makten

  Jag trodde länge, precis som hon, att när jag skrev försakade jag delar av verkligheten. Jag var tvungen att tacka nej till Liver Där Ute. Och tyckte många gånger att jag betalade dyrt för att få vara med mig i min inre värld. Att få skriva.

  Med min sista roman har det förändrats. Jag har förstått att det är precis tvärtom. För det ligger ingen avgrund mellan dikten och verkligheten, det är inget stup det är bara en smal gräns, tunn som sytråd. Lika svår att överskrida som lätt att inte överskrida

  Om det handlar skrivandet. Och jag undrar lite missmodigt om jag ska hålla så många kurser i skrivande innan jag kan förmedla det. Eller åtminstone har lärt mig undersöka det tillsammans med mina elever.