14. 1. 2007 - Nu skrattar tyskarna igen.

På inflyttningsfesten står Rusanna vid buffen och ser hur David tränger sig före i kön, fram till läckerheterna och snappar upp en köttbulle med fingrarna.

  ” Har du lärt dig det där i Dachau?”, säger hon och skrattar. David skrattar också. Alla judarna på kalaset skrattar.

  Tyskarna skrattar inte. De blir illröda i ansiktet och ser ner i golvet. En tysk skrattar inte på hela veckan om någon på måndagen sagt koncentrationsläger. En tysk skäms å sin farmors och farfars vägnar. 

  Jag blir osäker. Vågar jag skratta? Har du lärt dig det där i Dachau? Det är ju hemskt. Så skrattar jag. Kanske är det fel? Kanske får bara de riktiga offrens barnbarn skratta? Det är inte lätt att veta. Jag tar inte heller på mig skulden för vad min morfar eventuellt hittade på för 70 år sedan. Jag är ju inte tysk.

  Det är en problematisk hållning. Många tycker att skuld ska ärvas, likt en genetisk kod ska vartenda tyskt barn som föds fortfarande bära skammen, betala notan och gå med tagelskjorta för saker som hände innan mödernet ens börjat skolan. 

 

Humor är speciellt. Inte bara nationellt betingat. Olika kulturer skrattar åt olika saker. Om det är Margaret Thatcher, Göran Person eller Jörg Haider som halkar på ett bananskal faller oss olika på läppen, med eller utan ett gemensamt EU.  Vad som är tabu här är inte tabu där. Men ett är säkert, humor har alltid med timing att göra.

  I dagarna hade filmen ”Mein Führer premiär på tyska biografer. Den första tyskspråkiga komedin om Hitler. In i minsta biroll besatt av kända tyska skådespelare. Och media har svämmat över av diskussioner. ( Nästan på svenskt vis, det fanns plötsligt bara en fråga.)

  Några har till och med talat om filmen som skakar Tyskland. Frågan har varit: Tänker du skratta? Och allsköns idioter och smartskallar, journalister och sociala ingenjörer har uttalat sig.

  Regissören Dani Levy själv jude, som låg bakom braksuccénAlles auf Zucker, som handlar om en judisk familj i Tyskland idag, säger att han vill erbjuda tyskarna terapi. Han menar att tiden är inne. Att han med hjälp av Alice Millers tankar om den svarta pedagogiken

vill ge tysken en plats på terapisoffan för att få distans till sin historia. För att kunna helas.  

  Så på premiären rullar man upp duken på västra Berlins största biograf. Den har tusen platser.

  Från början är det tystare än tyst i salongen. Är det rädsla eller korrekt avvaktande?

Sedan börjar tyskarna skratta. Först lite spritt och trevande, sedan allt oftare: de skrattar när Hitler kissar på sig, när han pratar med mat i munnen, när hans schäfer sätter på honom bakifrån och när han gråter på analyssoffan.

  I grova drag kan man säga att det finns två olika slags Hitler på BIO. Den ena är Charlie Chaplin´s tolkning i ”Diktatorn”, gjord under brinnande krig. Den andra är Bruno Ganz´s i ”Undergången” från förra året. Dani Levi blandar i ”Mein Führer” den komiske med den realistiske. Det har inte bara blivit bisarrt, det är dessutom synnerligen fånigt. Han har levererat en kalkon. Och som hans judiska mamma lär ha sagt: hit är han inte välkommen att gnälla mer.

  Men tyskarna skrattar. Äntligen.