Det hänger en lapp på en lyktstolpe intill Unter den Linden i Berlin. Där hälsar en psykiater välkommen till drömgrupp. I Berliner domen träffas varannan fredag en liten förtrolig grupp vuxna och talar om sina drömmar, försöker tyda dem och berika sitt språk.

  Jag går dit och berättar om en raggig hund som förföljer mig om nätterna. Den har huvudet på sned och grön starr och jag är en sadist som inte låter den gå ut och kissa. Jag undrar om jag ska skjuta den eller krypa ihop med den i sängen?

  Doktorn är en pensionerad äldre dam. Hon bjuder på vindruvor och har pillat av vartenda en från klasen. Först är jag rädd, sedan blir jag förälskad, för schrinken är ett geni, hennes omsorger äkta och gruppen full av humor.

  På vägen hem dansar jag över gatorna. Känner mig som en stor konstnär som har så kreativa drömmar och så mycket själsligt läkekött, jag skulle kunna gå hela vägen hem ända till Charlottenburg och bara vara min egen inre terapeut.

  När jag kommer hem slår jag på teven. SPD och de Gröna har kommit med ett nytt lagförslag. I januari vill man stänga Stasi-arkiven. Det får vara nog nu, säger man. Vi måste sluta häxjakten. Jag blir kall.

  16 år efter murens fall vill man stryka ett streck över DDR-diktaturen. Gå vidare. Lägga locket på. Och ge informanterna fri lejd.

  Så intervjuar man Verner från DDR. Han hade en juvenil psykos någon gång på 70-talet, han yrade om friheten bakom muren, längtade till väst, fantiserade om vad mötesfrihet, yttrandefrihet och fritt skapande kan göra för mänskligheten. Vid någon punkt slog hans drömmar över, blev hans längtan för stark och hans smärta för stor. Han pratade gallimatias. Man tog honom i behandling.

  Blev så tvungen att behandla hela hans familj, de gick i familjerådgivning och klädde tillitsfullt av sig kläderna för att kunna hjälpa sin son. De behandlades under hundratals samtal.

  De samtalen ligger i teverutan nu. En akt på tusen sidor: privatliv, förtroenden och vanligt bräckligt familjeliv. Psykiatern var inte bara läkare utan angivare också. 

Han skickade allt till Honecker. Varenda dröm. All ömtålig längtan. 

  Så sveper kameran förbi ett villaområde någonstans i västra Tyskland, där har psykiatern pensionerats nu. Men driver en liten privatpraktik. Han vill inte kommentera sina gärningar.

  Och han är inte ensam. 40 % av akterna är fortfarande orörda. Över dem vill SPD och De gröna stryka ett streck.

  Ingen skulle komma på idén att säga något sådant om Nazidiktaturen, ens 60 år efter kriget. Hela världen bevakar nazitiden. Och ska det. Det är en internationell angelägenhet att se till att tyskarna aldrig glömmer.

  Men vem bryr sig om ett 7 mil långt Stasi-arkiv? Det är en nationell angelägenhet. En inrikes politisk uppgörelse. Om SPD och De gröna får stöd av gam-kommunisterna har de majoritet.

  Den natten fattar jag två beslut. Jag tänker fortsätta gå till schrinken i kryptan och om jag skulle missta mig spelar det förmodligen ingen roll om man skickar mina fantasier om en raggig hund till Angela Merkel. Jag utgår från att hon ger fan i dem.

  Men jag beslutar också att skriva den här krönikan. För att berätta om övergreppet på Verners familj. Och påminna om att Sverige var det första landet i världen som erkände diktaturen DDR:s tillblivelse.