04. 09. 2006 - Bäste Günter

Nu tiger du igen. Gör du det av feghet? Är det ett kommersiellt råd? Eller är det helt enkelt så att du skalat löken så intensivt att du tar Dig rätten att gå undan?

  Jag såg Dig på tv när Du berättade att Du varit med i Waffen SS. Jag fick inte kaffet i halsen som de andra. Du har ju aldrig förtigit att du varit ”troende” nazist när du var tonåring.

  Jag kastade mig inte heller över skrivdonen och krävde att du skulle ge tillbaka Nobelpriset. Jag tänkte: Nobelpriset i litteratur får man väl ändå inte att för att man hade korrekta åsikter när man var 17, det får man väl ändå för att man skriver bra.

  Så jag satt kvar framför teven och såg hur de började demonteringen av ikonen som heter Du. Må så vara att man gör det av Dig som beskäftig politiker, struttig gubbe och moraliserande socialist, men att man var så snar att skrälla sönder Ditt författarskap - det gjorde mig förbannad.

  Som om det inte fanns någon bot i det här landet. Som om det inte är av vikt vem man blir efter ett helt liv, utan det enda som räknas är vem man var när man var 17. Som om det inte spelar någon roll att du genom hela din diktning cirkulerat kring frågan om skuld och skam.

  Att de flesta av Dina protagonister skyler en skuld med en annan. Att det Du skrivit drivit ett folk till att ta ställning. Och känna ansvar.

  Det var som om du aldrig berättat om Pilenz som försöker skyla över vad han gjorde mot killen med adamsäpplet, eller om hunden som löper efter Matern för att påminna om hans nazistiska förflutna, eller om Paul som ser sina egna förträngda nazisympatier dyka upp i sonen Konny,. Plötsligt är det som om ingen längre kan läsa undertext. Ingen fattar vilken invecklad historia det är att gestalta sig själv. Utan man tror att man ska slå på samma trumma nu som man slog på när man var 17.

   Det gjorde mig ledsen. För de ger sig på en av författarens viktigaste uppgifter. Att skala den där förbannade löken även om det svider i ögonen. Och om man är riktigt skicklig blir man en dag är så gammal och så modig och intressant att man skriver en självbiografi där man inte längre förklär sanningen i dikt utan orkar smacka på med hur man verkligen minns det. Och att man fram till den dagen har rätten att förtiga. Också det som gör så ont att man måste gå alla de omvägar som kan bli konst. Stor konst.

  Som Du själv skriver: ”Jag grät inte när min mor dog, jag grät först senare, långt senare.”

Gråt, Günter. Det är oundvikligt. Men låt ingen få dig att tro att det inte är lönt att flå löken!