12. 06. 2006 - Lotta Lundberg om prostitution - att välja att sälja sig.

Lolette är hora. Jag frågar henne om jag ska säga hora eller prostituerad. Och hon säger hora.

Jag är en hora, säger hon

  Det är 2 juni och internationella hordagen. Sedan 15 år tillbaka manifesteras den runt om i Europa. Lolette och jag har precis klivit ur demonstrationståget och satt oss på ett kafé i Scheunenviertel i Berlin.

  ” Det kan inte vara lätt att vara kvinna i Sverige”, säger hon, och stryker mig över kinden. ”Ni verkar vara rädda för er sexualitet och förakta män. Vad har hänt? En gång gick ju Sverige i bräschen för fri sexualitet. Och nu ska ni dra era moralkakor till Bryssel och förstöra allt som vi kämpat för. Tror svenska regeringen att män är djur?”

  Lolette är femtio år, hon har bara varit hora i fem. Hon tog kontakt med Hydra, de prostituerades intresseorganisation, när hon hade bestämt sig. De hjälpte henne att öppna egen holk, få ordning på försäkringar och hitta en revisor.

  Jag är paff och berättar att i Sverige lever vi med föreställningen att ingen vill bli hora. Att prostitution är det yttersta uttrycket för mäns makt och kvinnors underordning. Att horor antingen är knarkare som förtvivlat försöker få pengar till sitt missbruk, eller så har de blivit sexuellt utnyttjade och upprepar sitt trauma, de känner vare sig gränser eller sin kropp. Lolette skakar på huvudet.

  Men varför blir man hora då, försöker jag. Varför satte sig inte mina föräldrar ner med mig när jag tagit studenten och föreslog en chick utbildning där man fick lära sig kärlekens fröjder och lustens ekonomiska potential. Varför var inte det ett alternativ? Om det nu är ett så fritt, välbetalt och livsbejakande jobb?

  ”Jag vet inte, säger Lolette. ”Jag kan bara svara för mig. Under många år var jag hemmafru och led av en manodepressiv sjukdom. Jag fick Litium och hade inte några sexuella känslor, mitt underliv existerade inte. Så träffade jag en kinesisk healer, en tantramassör och gick en terapi hos henne. Det var som att hamna i puberteten en gång till. Jag blev inte bara frisk, jag fick tillbaka min sexualitet. Min man klarade inte av det. Så jag skilde mig, startade eget och fann en ny man.”

  ” Är det någon skillnad?”

  ”Ja”, säger Lolette diplomatiskt. Och jag förstår att jag sagt något rätt dumt. ”Det är mycket intensivare. Mina kunder vill ha ett nummer. Min man och jag leker mycket mer, det handlar om beröring, andning, ögonkontakt. En frisk egoism och en helt annan öppenhet. Sexualiteten är den starkaste och vackraste kraft som finns. Ur den är vi sprungna, allihop.”

  Och precis när jag ska fråga varför hon tror att hon blev manodepressiv säger hon: ”Svenskar verkar ha pippi på diagnoser. Var mänsklig yttring som går utanför er norm sjukförklarar ni.”

  Jag biter mig i tungan. Men Lilja 4ever då? Jag ser henne ju stå på Bülowsstrasse, hon är fjorton år, påtänd, hon sparkar på en ölburk, en hallick hänger runt hörnet, plockar av henne pengarna. Ett barn. Varför?

  ”Om du tror att vi kan rädda henne med hjälp av sexualfientlighet, förbud och svensk moralism är du dum. Hon är ett offer. Men inte för sexualitet. Utan för slavhandel. Och det är något annat än mitt jobb. Där jag bestämmer själv.”

Och jag vill så gärna ge henne rätt. Värdighet handlar väl ändå om att få känna sig ansvarig. Eller?