07. 05. 2006 - Tyskarna skrubbar sina sår som vore de skitiga golv
På biograferna i Tyskland har det just gått upp en film som sätter klorna i hjärtat på ett helt land. ”Das Leben der Anderen” handlar om den östtyska statssäkerhetstjänsten Stasi, som när muren föll lämnade efter sig ett arkiv lika långt som sträckan mellan Lund och Kristianstad: 80 km.
Stasi hade en medlem per 168 medborgare, därtill 173 000 så kallade inofficiella medarbetare. Läs informanter, grannar, sådana som sa ja till att spionera på sina arbetskamrater, barn och älskade.
Förfärligt, eller hur? Det skulle väl aldrig vi göra?
Om någon sa att du får behålla jobbet bara om du berättar allt som X säger. Att din son måste lämna universitetet om du inte meddelar vad Z gör. Bara om du skvallrar på P så genomför vi höftledsoperationen, kommer vi inte bränna dina böcker, ta din dagisplats…
Eller? Hur många exempel behöver vi för att inse att man inte behöver dra ut så värst många naglar innan även vi skulle gå till sängs med Judas?
”Das Leben der Andreren” är en film som frågar: Var slutar vårt civilkurage? Och vad kallas det som tar över sedan? Självbevarelsedrift? Ängslan? Bekvämlighet? Förräderi? Hur mycket av vår integritet är vi inte beredda att betala för att få höra till, få vara med? Få vara som alla andra.
Men det är ingen film som gullar med ondskan. Den försvarar ingenting. Möjligen försöker den förklara eller åtminstone berätta hur det var möjligt.
”Das Leben der Anderen” är också en kärleksfilm - kärleken till konsten, kärleken till modet.
Den handlar om utbrytarkungar. De som likt Alfredo på cirkus invirad i kedjor ändå tar sig ut, må kedjorna sedan vara ett eget ihopknåpat fängelse av känslor och föreställningar eller en reell diktatur. Det är en film som berättar att även i en diktatur finns det en centimeter kvar att vara människa på. Att bryta sig ut. Att vika av. Att bli en avvikare, som inte gör som alla andra.
De kommer slag i slag nu. Filmer om tyskar för tyskar sedda med tyska ögon. Inte längre med Hollywoods blick. De handlar om tyskarna som drunknade som råttor i skyddsrummen när bomberna som föll över Dresden, om Undergångens barnsoldater 1945, om svälten och hjältarna 1948, om vita rosor och svart svastika. Och så nu - om Stasi.
Trauma efter trauma avtäcks. Människor som fortfarande går på gatorna i Berlin får en röst. Och filmerna har enorma tittarsiffror. När de går på TV ses de av halva Tyskland, fyrtio miljoner människor. Enda svenska motsvarigheten torde väl vara Schlagerfestivalen.
Det kan låta som en resning. Ett högmod. En frigörelse. Man skulle kunna dra öronen åt sig. Om man inte visste att tyskarna skrubbar i sina sår som vore de skitiga golv. De skurar och putsar, gnuggar och klöser. Det finns ingen hylla som är så lång i ett tyskt snabbköp som den med rengöringsmedel. Och såpa svider, lut fräter, var stinker.
Jag får lust att gå fram och stryka dem över håret och säga: ”det räcker nu”. Emancipation handlar väl ändå om att slippa axla det som ens föräldrar ställt till. Hur mycket gott föds på sikt ur tunga skuldkänslor och amputerad självkänsla? Var det inte så det en gång började?
Men jag håller mig tillbaka. Jag tror inte vi ska lägga oss i det här. Det handlar om rätten att skriva sin egen historia, att se sig själv med egna ögon. Och det kommer alltid göra ont.