05. 04. 2006 - En svår fråga även i Tyskland

En vit labrador åt upp hennes ansikte. Satte tänderna rakt över näsan och bet av. Kvar blev en krater utan mun, bara en köttig håla i ett blodigt sår. Som ett grishuvud såg hon ut, utan tryne. Före griljeringen.

  Jag ser henne på tysk tv. Hon sitter i en panel omgiven av män i vita rockar. I bakgrunden hänger läkemedelsfirmans klatschiga logotyp. Hon är fin igen. Eller fin och fin, hon påminner snarare lite om Michael Jackson.

  Hon är den första som fått ett ansikte transplanterat. Någon annanstans - ungefär samtidigt som labradoren började tugga - drog en hjärndöd kvinna i samma ålder sin sista suck. Och gav bort sitt.

  Då och då flammar debatten upp om organdonationer. Och det suckas på bjudningarna om att man borde fixa det där kortet, sätta ett kryss i rutan så att de anhöriga vet, om man vill eller inte vill donera organ. Och vilka. Jag avskyr de där diskussionerna. Jag blir rasande. Gudlösa typer som säljer sin själ en gång i veckan lägger plötsligt huvudet på sned och tvekar; kanske ändå inte, säger de. Det är en mycket svår fråga. Privat liksom. Eller hur? Om man vill ge bort sin njure.

  Och jag blir tvungen att gå på toa eller tömma askkoppar. (I Tyskland röker man fortfarande inomhus.) Det är väl ingen svår fråga. Den är bara korkat ställd. Socialstyrelsen i Tyskland är lika valhänt som den svenska. Vill jag, eller vill jag inte, ge bort mina organ? Hur kan man fråga så dumt?

   Hur vore det om man frågade tvärtom: Kan jag tänka mig att ta emot en annan människas njure? Kan jag tänka mig att ta emot ett hjärta om mitt stannar? Vill jag överleva om det går att rädda mig?

  De som tackar nej till det har jag stor respekt för. De har tänkt hela vägen. De har en hållning som tål prövning. Men de andra… tacka fan för att man inte får besked från en befolkning som inte tänker på sin egen dödlighet mer än när skepp förliser. Och som bara kan tänka sig att tala med en präst när vågorna sköljer bort strandbaren.

  Vänd på frågan, socialstyrelsen. Och ni kommer att få kartoteken fulla av frivilliga mottagare. Vänd på frågan och ställ krav. Du får bara om du kan tänka dig att ge. Det är väl en adekvat deal.

  Ändå är jag tvungen att stänga av tv: n när kvinnan med labradoren intervjuas.

Jag måste gå en promenad. Ut bland träd och skyltfönster. Undrar hur den förra påven fick ihop det när han var morgon tog sin parkinsonmedicin - som forskats fram med hjälp av stamceller till aborterade foster. Och senare under dagen skickade abortörerna till helvetet. Hur var det möjligt? Hur tänker en påve?

  Och plötsligt är jag inte längre säker på om jag från min himmel vill titta fram bakom harpan och se hur jag kommer gående på Drottninggatan.

  Titta, där kommer Lotta Lundberg, säger bokhandlaren. Nej, hon är död, säger korvgubben. Hon gav bort sitt ansikte.