02. 03. 2006 - Palast der Republik var DDRs ansikte

Tänk Dig en blandning av Folkets hus, Flustret och Valsätra skolans centralkapprum. Tänk Dig det. Lägg sedan till Lars-Wernersk eufori, en Schymansk synvilla, asbest, dogmatik och Domusfasad. Och Du har Palast der Republik.

  Det Eifeltornet är för Paris, Towern är för London och Carolina är för Uppsala, det var Palast der Republik för Östberlin. Det var DDR: s ansikte. En stolthet. Alla vykorts bästsäljare.

  Där kostade en pilsner fem spänn under femtio år. Alltid bara fem spänn. För den var inte konkurrensutsatt. Det fanns ingen konkurrens, ingen kapitalistisk hets, arbetslöshet och utsugning. Där fanns Broderskap, Fred och Solidaritet med alla länder.

  Där firade man sina fester och bjöd på bal. Där sjöng pionjärerna fyrstämmigt, det klirrade i glasen och Ulbricht och Honecker höll smäktande tal. Där var verkligen alla välkomna. Jag var också där.

  På min tid som guide i DDR kände jag en fräknig kille i hissen, som kunde växla pengar till mina turister. Jag brukade - efter några andetag i min buggade telefon på hotellet intill- klättra ner för brandstegen och smyga som en mohikan längs Aeroflot-fasaden till honom. Och i ett mörkt hörn bytte vi sedelbuntar.

  Det var på den tiden som svenska kommunister inte hade aktier i Telia. Då regeringen utan att blinka skakade hand med Chauseskeu.

  Jag skriver i imperfekt för nu är det slut på gamla tider. Nu är det färdigt inom kort. Nu ska hela rasket rivas. Förra veckan rullade grävskoporna upp längs med Unter den Linden. Sådana där käftkranar som liksom biter ner gamla hus. Sliter sönder dem. Snart kommer där att uppstå ännu en av dessa oändliga byggarbetsplatser som Berlin redan är så fullt av. Bomblucka eller ej. Det betyder hål i marken. En ny avspärrad lervälling i hjärtat av Berlin.  

  Men inte för evigt, ingenting är för evigt i Tysklands huvudstad. Så fort man har pengar nog – Berlin har 17 % arbetslösa och ett underskott på 59 miljarder Euro, lycka till Angie - ska man bygga ett Disneyslott. Ett likadant som det som stod där på preussisk tid och som liksom passar bättre nu för tiden - än kommunisternas lekstuga gör.

  Många tårar rullar ner för kinderna när grävskoporna kommer. Man har försökt allt: att skriva petitioner, sova i sovsäck på taket, hota och bröla. Spaltmeter efter spaltmeter har fyllts.

  Det är kolonialism, säger vissa. Ännu ett västtyskt övergrepp. Det är ett demokratiskt beslut säger andra. Väck med skiten.

  Och jag står i snömodden under lindarna och undrar vad det är vi gör när vi river ner våra minnen. Hur det blir om man städar sina garderober så noga att det inte finns något kvar. Vad har vi för framtid om vi inte har någon baktid? Varför ska vi minnas andra världskriget och inte det kalla kriget?

  Vad blir en stad som inte står ut med sin historia?

  Vad döljer sig bakom ett ansikte som inte vill kännas vid sina erfarenheter?