20. 12. 2005 - Livets höjdpunkt - att adoptera en bubbla

Att köpa en ny bil är det näst största köp en människa gör i sitt liv. Bara ett hem är dyrare.

Och barn förstås men för dem vill man ju helst att någon annan ska betala så det vet jag inte om det räknas.

  För 53 minuters enkel resa från Berlin över leriga sparrisåkrar och genom skitiga förorter tar Tyska järnvägar lika mycket betalt som Stadtsoper gör för en plats på parkett - 450 spänn! Så man förstår varför tysken älskar sin bil. Och det är en växande industri att hämta den själv i Autostadt Wolfsburg.

  Vid slutet av resan ligger Volkswagen verken och där arbetar över 50 000 människor, en värld för sig. En stad som - precis som så mycket i livet - hade så goda intentioner och så blev det något annat än man hade tänkt sig och resten av tiden går åt till att pynta på skiten man ställde till.

  Och Wolfsburg kan pynta. När jag kommer in med tåget och tittar ut över stan ser det ut som två stora adventskalendrar under stjärnhimlen. I två cylinderformade parkeringshus höga som skyskrapor glittrar bakom varje lucka en spritter ny bil att leka med. Och var söndag i advent lyser man upp en av de enorma skorstenarna på världens största fabrik. En julgran, får man genmanipulera julgranar? fyra gånger så stor som den på min barndoms NK tar andan ur mig. En kälkbacke har man också byggt, mitt i stan, och där susar tofsprydda rödkindade … Nej, nu ljög jag, fulla jävla tonåringar passar liksom inte in i en adventskrönika. För det är advent. Väntans tid.

  Jag ser människor svettiga av förväntan, de verkar lika febriga av lycka som oroliga av sömnlöshet. Att hämta sin bil är en utav de största dagarna i en människas liv, förklarar pressmannen som visar mig runt. Fem hundra personer per dag genomlever denna absoluta höjdpunkt. Som att adoptera barn tänker jag och tycker mig se samma tomma plånböcker och tindrande hopp. Man kan stanna en hel vecka, fortsätter han. För det finns tillräckligt att göra.

  Barnen kan man checka in i på vad som måste vara Europas roligaste lekplats, glöm Disney. Här får ungarna köra bil och åka krocksimulator medan föräldrarna äter sachertårta och dricker champagne på Ritz innan de hämtar sin nya bebis.

  Här för leden gav Elton John en konsert och ikväll är det Holiday on ice. På museet står fabrikens miljonte bubbla med diamantinfattad kofångare. Och Bugatti Atlantica anno 1936

  Här talas det om bilar med samma andäktiga stämmor som annars bara återfinns på vinprovningar. Borträknat profylaxkurserna. Och jag försöker begripa hur min image och bilens ansikte måste stämma överens, hur viktig motorns själ och designerns filosofi är för min utstrålning, för att inte tala om psykologin bakom panelen.

  Om självkänsla sägs ingenting men jag förstår stilla att när min vacklar så kanske den helt enkelt sitter i den ratt som jag inte har. Och Freud gör en piruett i sin grav.

Och jag vill gråta när jag får övervara en av ceremonierna där bilnyckeln överräcks till den nya familjen och jag ser hur det inte bara glittrar i strålkastare och krom utan framförallt i den stolta bilägarens ögon när fotografens kamera blixtrar. Precis som de gjorde förr när man klev på Finlandsbåten.