I Uppenbarelseboken kommer en ängel till Johannes. Ängeln är klädd i ett moln och har regnbågen runt huvudet och en bokrulle i handen. Den bokrullen ska Johannes äta upp. Det är mitt favoritställe i Bibeln. För i munnen på Johannes smakar det sött som honung men i magen svider det.

  Denna höst har jag lämnat ifrån mig mitt fjärde romanmanuskript. Det ligger på bordet hos min redaktör, hon påpekar stavfel, föreslår förtydliganden och stryker med rött under longörerna. Både jag och romanen pyntas och fotograferas. Vi ska bli lockande och säljande. Honung. Det är en paradoxal tid. För skrivandet handlar så mycket om att skala av utanpåverken och våga stå där- självtrogen och sann, till vilket pris som helst. Och så plötsligt allt detta pynt. Yta, läppstift och skokräm - lögnerna när det sköra ska bli kommers. Och jag räds frågan som man alltid får då: Varför skriver du?

  Förr svarade jag att jag skriver för att jag tror på en reparativ kraft, att allt skapande i sig är helande och om jag är en tillräckligt skicklig författare så läker jag både något inom mig och inom min läsare. Jag har en mission helt enkelt, sa jag. Men eftersom journalister ofta påminner om människor i affekt och inte vill ha långa resonemang utan helst vill bryta ner hela livsåskådningar till tio sekunders svar eller one-liners, så har jag lärt mig säga: Jag tror att man kan göra trasigt helt - punkt.

  Fast efter arbetet med min fjärde roman är jag inte helt säker längre. Det blir allt mer komplicerat. Jag vet inte om trasigt alltid kan bli helt. Eller ens ska bli helt. Och jag oroar mig. Vem kommer att orka lyssna på svar som snarare handlar om att jag söker en äkthet. Sanning. Kärna.

  Vågar jag vara så anspråksfull - i bemärkelsen ha civilkurage - att jag berättar att jag vill leva med förvissningen om att det finns en punkt där verkligheten möter kärnan och syntesen just därför blir läkande. Men att trasigt kunde bli helt? jag vet inte längre.

  Och jag tänker på en elev som en gång sa att det är farligt med skrivarkurser. Jag tänker på hur rätt hon hade. Det är farligt. För Gud är ett verb. Inte ett substantiv.

  På skrivarkursen skalar man av bjäfset och konventionerna, man sätter sig ner över sin penna och slutar leka charader. Det är som att gå från målarboken där man bara fyllde i konturerna till ett vitt ark papper. Där kan den modige hitta något som är lite mera sant och lite mer äkta, som spelar lite större roll än det hon hade för ögonen igår.

  Det kan kännas farligt att få syn på vilken fruktansvärd kraft samhället är inom en. Att inbjuda till dialog är att utsätta sig. Så min nya one-liner måste nog lyda: Jag skriver för man lever inte om det inte också svider i magen.