14. 07. 2005 - Ett Kainsmärke i Berlins hjärta

Varje morgon som jag går förbi blomsteraffären på väg till bageriet ser jag skyltarna. Judar utesluts ur alla körer. Judar måste lämna ifrån sig alla smycken och alla ting av guld. Judar får bara köpa livsmedel mellan klockan fyra och fem.

   Jag kommer inte undan. Det hänger över hundra skyltar runt om i kvarteret. Alla telefonabonnemang för judar sägs upp, judar får inte lämna landet, judar får inte äga elektriska apparater…

  Runt Bayerischer Platz finns en permanent minnesutställning om regelverken runt judarna mellan 1933 och 1945. Vid varje gatlykta hänger en skylt. För vi får aldrig glömma. Aldrig glömma, inte ens när dagen är ny, solen skiner och vi är på väg för att köpa bröd. Bara om jag sätter blicken mot marken kan jag glömma. En liten stund.

  På Oranienburgerstrasse hjälper det inte att ha blicken i gatan, där är vissa av gatstenarna utbytta mot plaketter: Här bodde X, hon deporterades till Theresienstadt 1941 och dog i Auschwitz 1944. Här bodde familjen XX, de deporterades och mördades 1943.

  Vid tunnelbaneuppgången vid Wittenbergplatz alldeles intill KaDeWe finns en stor minnestavla med namnen på alla koncentrations- och förintelseläger. Vid riksdagshuset har man rest en rad stenblock med namnen på alla politiker som mördades av Hitlerregimen.

  Det går inte att komma undan. I Berlin blir jag blir påmind minst en gång om dagen.

  När Tyskland firar 60 års-minnet av krigsslutet står unga pojkar på trottoaren intill fläskkorvar och karuseller och delar ut tyska flaggor. På baksidan står: Att tänka på Tyskland är att tänka på Auschwitz. 

  Jag tar en flagga och undrar stilla: Hur mycket skuld kan man be en människa bära innan hon går sönder? När säger hon stopp? När säger hon: Det var inte jag, det var min farfar!  Kan jag få köpa mina tomater och cykla till skolan utan att behöva minnas?

  Och vad är det jag ska minnas? Är det människans destruktiva potential? Eller är det tyskens?

  Finns det en hereditet, en tysk gen som jag har ärvt som gör jag att jag måste minnas mer, oftare, jämt? När får jag säga: jag var inte ens född, utan att bli kallad antisemit.

  Det senaste minnesmärket över judarna är 19.000 hektar stort. 19.000 hektar ! Två fotbollsplaner, alldeles intill Brandenburger Tor. Ett Kainsmärke i Berlins absoluta hjärta. Eller en potentiell härdsmälta?

 För vad händer den dagen skulden blir så tung att ryggen nästan går av? Hur många är det som för att inte gå sönder kommer att sparka bakut, och försöka förlägga skulden hos någon annan? Skylla ifrån sig? Kräva upprättelse, stolthet, andrum, livsrum…

  Hur länge kan man klamra sig fast vid föreställningen att svårigheter förädlar människan? Att det finns rena offer som ska orka bära skulden, liksom bocken som gick ut i öknen, under tystnad?