Det ligger en underbar fastighet på Ackerstrasse mitt i gamla Östberlin som jag vill ha. När jag slutar tjäna elva öre i timman ska jag köpa den. Fyra våningar, fyra lägenheter på 90 kvadratmeter vardera med välbehållna väggar som viskar om historiens vingslag. Har man bara hälften av tre miljoner svenska kronor så får man låna resten av banken. Tre miljoner! Hur många fastigheter får man för det i Stockholm?

  Problemet är bara att jag förstås vill flytta in själv och då måste jag slänga ut någon av dem som redan bor där. Ägarna skiter i vem. Ägarna bor i Tel Aviv och vill aldrig mer återvända till Tyskland – de vet någonting om hur det är att bli utslängda…

  Högst upp bor ett äldre par. De är snart åttio år. Jag ser hur paniken fladdrar i deras ögon när vi inspekterar fuktskadorna och skyddsrummet i källaren. Vi brukar inte gå hit så ofta säger de. När de allierades bomber föll och utplånade 60 % av stan, inklusive vår fyraåringe son och alla grannar i huset, satt vi här i källaren. Ägarna fick visst inte plats, säger de också, och sänker blicken. De sattes visst på ett tåg österut.

  På tredje våningen bor en ensam äldre man. Även han har panik i blicken när jag tar honom i hand. Han flyttade in när ryssarna kom – huset stod ju tomt! Så gick han med i kommunistpartiet och byggde en mur, och började slänga alla handlingar som bevisade att det funnits privat ägo. Det är han som har hållit ställningarna sedan ägaren ”försvann”. Haft hand om proppar, lampor, trasiga bjälkar och sånt.

  På andra våningen bor en ensamstående arbetslös mamma med två barn. Hon betalar som de andra 2500 kronor i hyra i månaden och om hon slängs ut kommer hon hamna på andra sidan välfärden och värdigheten. Det går ju inte. Om jag hade valt lite annorlunda i livet hade jag kunnat vara hon. Identifikation är alltings kärna. Att se sig själv i den andres blick.

  Längst ner bor ett kollektiv. De öppnar inte. De har barrikaderat dörren och hängt ett svart skynke utanför fönstret. De hatar investerare. De ser hellre att fukten i källaren blir grön. Och taket faller. De är emot kapitalet. Och krossar fönster första maj. I ett brev lovar de problem. Och dyra advokaträkningar.

  Så vem ska jag slänga ut?

  När jag tar farväl av mäklaren suckar han tungt. - Ossis, säger han, och rycker uppgivet på axlarna. Jag ser hur han tänker: Det blev inget den här gången heller. Jag svänger ner för Ackerstrasse genom Scheunenviertel - där allting händer nu förtiden, där allting hände förr i tiden. Både mäklaren och jag vet att det ligger hundratals fastigheter som den på Ackerstrasse runt om i gamla Östberlin. De kanske inte längtar efter investerare, men de behöver dem.

  Problemet är bara att även investeraren behöver ha någonstans att bo. Där hon med gott samvete kan sitta och skriva. Och betänka hur det förflutna är utelämnat till vår barmhärtighet.