03. 05. 2005 - En liten kugge i det stora turistmaskineriet

Venedig byggdes för att förvirra fienden. Det är meningen att vi ska gå vilse.

På väggen har någon klottrat KILL THE TOURISTS.

Och jag springer som en byracka genom gränderna. Halkar, flåsar, hittar inte längre, tappar luft. Jag springer över broar, torg, längs kanaler och palats. Om natten ser det likadant ut överallt. Stålpersiennerna är nerdragna. Inga fotografier på glada pizzor utanför dörrarna. Tvätten är intagen, inga röda strumpor mellan de vita lakanen som berättar att här har jag varit förut. Himlen som trånga streck över taken. Inga trappuppgångar att gömma sig i. Bara vatten. Överallt vatten.

  Långsamt avtar stegen bakom mig och det enda som hörs är min egen andhämtning. Andedräkten smakar skräck och rapad grappa.

Under sommarhalvåret besöks Venedig av närmare en halv miljon människor om dagen. De väller in som fårhjordar, pressar upp priserna och pressar ut befolkningen till kvarteren bortom Marcusplatsen och Rialtobron. Med en italienska i sällskap kostar ett glas vin 19 kronor, ensam på knagglig italienska fyrtiofem. Samma krog, samma bord, samma kypare.

Det finns dock restauranger för urbefolkningen. Dit förvirrar sig ibland ett och annat får. Jag trodde jag hade hittat en liten del genuint Italien. Där inte kyparen har förakt i blicken, där  maten är svingod och priserna hyggliga. Vi beställer in mera vin och lutar oss tillbaka. Njuter av oasen. Känner oss lite malliga. För vi är inte längre en kugge i turistmaskinen. Vi undviker cirkusen. Men vi bedrar oss.

  Kyparen vill ha ut oss därifrån, ge bordet till någon annan. Han ger oss notan utan att vi bett om den, han börjar torka och slamra, han bär ”av misstag” iväg ett halvfullt glas. Vi blir irriterade. Och sitter kvar. Vi betalar. Vi har ingen brådska.

  Då säger han det. Högt. Så hela restaurangen hör. Han säger: Ni passar inte här, stick till Marcusplatsen och ta en gondol. Försvinn.

  De andra gästerna skrattar. Pekar och tittar på oss när vi samlar ihop våra grejer. I gränden blir vi stående. Med huvudena sänkta. Det är skam som bränner i ansiktet.

  Jag tål det inte. Utan tar fram ett läppstift, ett dyrt nyköpt läppstift och skruvar av hylsan. Jag kan ingen italienska men en del ord bara sitter där, fråga mig inte varifrån de kommer. Opera, skollatin, en inre ande - någonstans ifrån kommer de.  Jag ritar en döskalle på fönsterrutan och skriver: ULTIMA VOLTA.

  Då står han där. Och jag förvandlas till en plommonpallare på Tallbacksvägen anno 1970. Han skriker något som jag inte förstår, jag är redan runt hörnet, han är strax bakom. Snart ligger jag i kanalen tänker jag.

  Det var ju ingen atombomb, det var bara ett läppstift.

  Han är borta nu. Hörs inte mer. Jag andas ut. Torkar svetten från överläppen.

  En kackerlacka rasslar intill min sko. Jag sätter klacken över ryggen, går långsamt hemåt.

Det man inte har i huvudet får man ha i benen.