02. 05. 2005 - Fem små ord hade räddat liv

Kardinalen har knackat påven tre gånger i pannan, så alla fotbollsmatcher är inställda, gubbarna i baren beställer in ytterligare varsin ombra, stänger av teven, och påven är död nu säger de och tar fram kortleken. Jag dricker upp min espresso och skyndar från caféet till fiskmarknaden. Från Afrika kom sciroccon i går och månen ska få vattnet att stiga minst en meter snart.

  Mellan husväggarna stakar gondoljären fram sin svarta snäcka, under den randiga tröjan har han täckjackan på. I Venedig hänger alla flaggor p halv stång, våren är här och i båtarna sitter besökarna i linne och shorts. Den venetianska damen knäpper upp en knapp i sin päls. Hennes klackar smattrar över kullerstenen. De är säkert tjugo centimeter höga. Storlek 36. Hur är det möjligt?

  Vattnet kluckar mot källargluggarna. Sjögräset smeker var tröskel och husknut och där sitter Casanova bakom svarta solglasögon och kliar sig mellan benen, han smackar oanständigt.

  Någon kommer att önska honom till fängelsehålan innan kvällen är här, någon kommer vilja höra honom sucka över bron. Inte jag. Jag är ointaglig. Solen skiner ju och jag ska köpa smultron och kronärtskocka, musslor och krabba.

  Fantasier är det härligaste som finns, de är alltings ursprung. De bär världen vidare och jag svänger över Rialtobron.

- Dopo? frågar fiskförsäljaren.

 - Dopo, säger jag. Jag tror att dopo betyder basta. Det låter ungefär likadant. Tvåstavigt, klatschigt och avklarnat.

  - Dopo, frågar han igen och svänger med krabbpåsen under min näsa.

  Jag har vad jag behöver så jag ler allt vad jag orkar och säger: Dopo. En gång till för säkerhets skull.

  Så håller vi på en stund tills han blir vansinnig och gör skäl för ryktet om det italienska temperamentet. Han gör en elevation på torget och jag ser hur krabborna boxas i påsen.

   Så överröstas vi av kyrkklockorna som manar till besinning och jag betalar och ser hur han gör korstecknet med tummen mot pannan.

Jag kan inte sörja en fantasilös man. En man som med fem små ord hade kunnat rädda miljoner av människor. Fem små ord. Det är okej med preventivmedel. Så hade han kunnat säja. Men han valde bort det. Det är inte möjligt att tro på samma Gud som någon som tycker att den säd som rinner över en ryckande handrygg är mer förspilld än det liv som tillhörde den afrikanska kvinna som just dog i barnsäng. Eller irländskans liv under kvacksalvarens kniv. Var gång jag blinkar dör en kvinna det slags död.

  Var timma lyfter ett jumbojet fyllt med kvinnor som dör så. Eller är det ett om dagen? De spelar för vissa ingen roll. De dör i alla fall. Givna samma värdighet som sprattlande spermier i en kalsong.

  Katolska kyrkan drar tillbaka kollekten till de argentinska kliniker som hjälper till med barnbegränsning. I Afrika hade AIDS kunnat hejdas med fem små ord - om påven hade ställt sig upp lite då och då. Som det kärlekens sändebud han hade kunnat välja att vara. Gode Gud förlåt honom ty han vet inte vad han gör.

  Vattnet stiger i Venedig. Och ännu ett jumbojet lyfter från vår jord.