Jag sitter vid Mahatmans bädd, samma lakan, samma kudde, och jag föreställer mig örngottet under hans kind, man skulle säkert kunna göra ett DNA –prov och finna hans dregel. En liten sträng saliv mot kudden.

  Efter en månad i Indien tvingar jag mig att söka efter det som är likt, allt som jag känner igen får duga så att inte huvudet ska explodera. I ett land där 25 mils bussresa tar tolv timmar, har jag en TV i huvudet, allting tycks finnas där, det är bara att trycka på knapparna, programmen är inspelade, men det är någon helt annan än jag som håller i fjärrkontrollen. Allting relativiseras.

  Konferensen vi är på väg till heter Sambandh. Det betyder samma sak på sanskrit som på svenska. Vi ska bygga broar, träffa poeter, författare och framförallt översättare. Man talar om språk som inte reser. Svenska reser inte långt utanför Europa, det översätts till engelska. Malayalam, kannada, hindi och tamil reser inte så värst långt heller. Det är likt - att vi alla har ett språk som ger oss en klump i halsen.

  Och om den unga svenska litteraturen handlar om kärnfamiljens sammanbrott, så handlar den i Indien om storfamiljens upplösning. Det är nästan likt.

  Det är också likt att människan måste så mycket. Hon måste äta och arbeta, leka och vara sjuk, hon måste skratta och be. Hon måste klippa sina tånaglar och sitt hår, och sakta men säkert måste hon klippa isar sina drömmar.

  Vi gör samma saker, men här gör hon det på trottoaren. Hon sover och stryker, hon sörjer och skiter, hon petar sina tänder och ammar sitt barn utan tak. Hon har inte mina väggar, inte mitt hölje. Hon har andra skydd. Skydd som jag inte ser.

  Hon har lika många gudar som vi har helgon och apostlar, men egentligen är polyteismen skenbar. Det finns ett högre väsen som står över alltihop.

  Om Adam och Vishnu är de som bevarar, realisterna, tråkmånsarna som vill ha kontroll är Eva och Brahma de skapande, de som längtar efter förändring och otåligt rör sig.

Och ormen, Shiva är lika mycket sin destruktiva potential som den som förlöser. Som säger sanningar, som avsätter auktoriteter och kliver över gränser.

  Jag köper ett smycke, Shivas svärd. Kraft, säger mannen i boden. Jag ber honom knäppa det bakom nacken. Han blir stolt och nervös, luktar betel, tappar remmen, och svärdet faller ner i min urringning. Ligger kallt mellan mina bröst. Korna blänger. Och mannen vet inte var han ska titta. De andra på gatan börjar peka och kackla, någon slår sig på knäna. Jag vänder mig om och fiskar upp svärdet. Och han gör ett nytt darrande försök.

  Det lyckas. Och snart skrattar alla så tänderna lyser.

  Man talar om att bygga broar mellan folk och länder. Mellan författare och språk.  Kanske vore det bättre om vi istället lärde oss simma. I alla vatten.