Längst in på tempelgården är andedräkterna är heta, det är fyrtiofem grader i skuggan och hundratals kroppar trängs mot min. Så ringer klockorna, eldarna flammar och rökelsen bränner i tårkanalerna. Braminerna är nakna, sånär som på en vit tråd över axeln och ett smutsigt höftskynke. Eldslågan skickas mellan dem. Shiva dansar och slår sitt högra ben runt halsen. Jag är kastlös, jag ar vidöppen, jag ar snart hudlös. Det trycker över bröstet, svetten rinner längs ryggen, röken svider i ögonen. Jag håller hårt om min hud.

Vid nästa altare lägger de sig ner, de pressar sin mage mot stengolvet, urinstanken är frän och kväljande. Tusen har legat här, tusen ska ligga här. De mumlar, de gungar, de klappar sina kinder, högtalarna mässar, extasen stegras och jag ser inte längre, allting är klibbigt blött, smetigt och mörkt. Det singlar gula blommor på min blick.

  En kvinna som haltar kommer fram och tar på mig, hennamönstrade fingrar vill röra över min bleka hud. Jag försöker le, försöker säga att jag också haltar, hon förstår inte, vi ser på varandra, hon ler, hon har inga tänder och jag sväljer och sväljer. Rytmerna, de vilande, vaggande, gungande, rullande människokropparna blir till en enda. Utan huvud. Var är huvudet? Allting är plötsligt större än jag. Och jag kommer aldrig att få veta vad han säger nar han smetar koskit i mitt ansikte.

   I dammet på tempelgarden befinner jag mig plötsligt i en annan folksamling. Nya heta kroppar och våta ögonkast. Det är ormtjusning, elva vackra kobror slumrar i elva vackra korgar, jag är den enda kvinnan när sedlarna skickas runt - vadslagning. Och cirkeln tätnar. Tätt, tätt pressar de sig mot varandra, medan de varma slinkiga kobrorna vaknar och vrider sig långsamt i solgasset. De glänser och kråmar sig. Vrider sina hala kroppar mot ljuset.

  Jag står i något intimt manligt sammanhang som jag aldrig kunde ha fantiserat fram själv. Mannen i cirkeln håller varandra om axlarna, de pressar sig mot varandras ryggslut och lår, de andas tyngre och de brinnande andedräkterna flämtar i min nacke. Och det som skulle kunna fortsatt som en oändlig erotisk fantasi får sitt slut nar jag känner hur mannen bakom mig även har mig som preferens.

Jag lämnar tempelområdet och längtar efter helikopterplattan som ar min bädd. En säng under en propellfläkt som dånar som ett kärnkraftverk.

På gatan glufsar svinen i soporna, en apa slänger en burk över trafiken, korna masar sig fram på trottoaren och det ar samma dag som Gandhi blev skjuten. I tidningen uppmanar man till två tysta minuter. Det måste påminnas om varför han sköts skriver ledaren, inte bara att. Vi far inte bara hylla honom, vi måste fortsatta hylla hans idéer. Två tysta minuter i Indien, tänker jag. Det vore inte bara en sensation. Det vore ett mirakel.