Lyllo den forskaren, hinner jag tänka. Innan jag får morgonkaffet i halsen och dessutom en besynnerlig fantomsmärta mellan benen.

  I tidningen står det om en nypremiär på en Lesung som förra året gick för fulla hus. Något så ovanligt som högläsning ur en avhandling!

  Högläsningar drar mycket folk i Berlin. Man samlas antingen intill den öppna spisen på Literaturhaus, eller så kränger man av sig duffeln i salongen på Planetariet under stjärnhimlen - den som delar sig allra först av allt, smuttar på sitt Glühwein och lyssnar på en levande författare som läser ur någon av sina skapelser. Väljer en stjärna att vila blicken hos.

  Men ur avhandlingen läser tydligen inte doktorn själv. Det är en skådespelare som grävt fram luntan anno 1978 från universitetsbiblioteket i München. Han läser bland stearinljusen i en östtysk källare. Om skador på penis efter masturbation med dammsugare, läser han. I fyrtio minuter. Jag får som sagt kaffet i halsen. Skummar med blicken över någon beskrivning av en propeller i dammsugarmotorn och bestämmer mig. När Berlin blir en parodi på sig själv åker jag till Wien.

Det är advent i valsernas stad. Christ Kindl` Markt i varje kvarter. Rostade pumpakärnor, pepparkaksprakt, marsipanpotatis och en miljon makalösa småkakor. Och inga högtalare. Ingenstans ljuder Jingle Bells eller en enda version av Frank Sinatra. Till och med Strauss har ledigt. Man hör kristaller i vinterluften, hästhovar över kullerstenen, andedräkter gnistrar och ingenting är av plast!

  Hur lyckas de, wienarna, att ha julmarknad utan aluminiumburkar i rännstenen, utan klatschig kommers, utan bjärt bjäfs, skräp och skrålande White Christmas? Istället kanderade mandlar, kardemumma och kasperteater, värmen från en tunna heta kastanjer. Man kratsar täljsten och stöper ljus.

  I stånden bjuder man på julpunsch. Bjuder! Åtminstone smakprovet: Gnädige Frau, kom och drick. Han har vitt förkläde, kockmössa och silver i tinningen. Receptet är hemligt. Men jag gissar på körsbärsvin, Amaretto, alla kryddor som visa män kan få med sig genom en öken. Och så lite rumba. En skvätt på toppen. Det ångar över tumvanten, bränner på överläppen. Och förbi mig i Biedermeiergränden går den här delen av världen; män med lodenrock, rakborste på huvudet och en filigranfru under armen med finpälsen på. Jag tror nästan att jag såg ett vildsvin runt hörnet.

  I Karlskirche restaurerar man de fyrahundraåriga freskerna. Besökarna uppmanas att åka ända upp och gå på de turistvänliga byggnadsställningarna under taket. Det är mindre än en meter till mästermålningarna. Så nära har jag aldrig varit påvens självförhärligande och befängda tanke: Huka dig människa. Med ett lite längre pekfinger hade jag kunnat röra vid den barocka himlen. Som om Gud spänt en cirkusduk över världen. 

  Intill mig går en man utan rakborste på huvudet.

  - Wien, säger han.

  - Hmm, säger jag.

  - I Wien kommer jultomten aldrig säga hoh, hoh.

  - Vad säger han här då?

  - Küss die Hand gnädige Frau.

    Lyllo Österrike, hinner jag tänka. Innan han skakar på huvudet och tillägger: Det tredje kriget kommer också ha ammats av Österrike. Jag förstår inte riktigt. Franz Ferdinand och Hitler är jag med på, men vem är den tredje?

  - Schwarzenegger, Boxar-Arnold, säger han trött. Det var hans pengar som betalade Bushkampanjen.

  - Hoh, hoh, säger jag och ser himlen dela sig.