Det slår aldrig fel. Världens bästa kontakttips. Här kommer det.

Till alla dem som undrat: Hur tusan knyter man nya band i en storstad som Berlin? Hur gör man om man inte är begiven vare sig på Swingerklubbar eller svenska kyrkans syförening? Eller för all del är tjugofem och har platt mage och det räcker att ställa sig i en bar bland glashusen på Potsdamer Platz för att en BMW ska köra fram och Claudia Schiffer och gänget ska hoppa ur och öppna portarna till Saus und Daus i Berlin.

Här kommer det: Lösenordet för en helkväll eller en längre bekantskap är: SchwEDEN.

Man säger att man kommer från SchwEDEN. Och man riktigt ser hur blommorna blommar och hur man gör hela kohagen grön, för i SchwEDEN tågar fortfarande Willy och Olof hand i hand i hand förbi de röda stugorna, och hemma hos Sjöwall- Wahlö står samma Billy-bokhylla som hos Silvias döttrar.  

Den tysk som träffar en flicka från SchwEDEN är en salig man. Skandalerna i paradiset, så som ormen i Knutby eller att Sverige röstade nej till Euron får han då lätt överseende med.

Och man ler ner i drinken och tänker att fördomar kan vara något alldeles underbart.

Kan det vara mot just dessa fördomar som man i dagarna på svenska ambassaden för en kamp?

I början av september invigdes en utställning med nio svenska konstnärer på Felleshuset med just titeln SchwEDEN 9 Paradies-Projekte.

Normalt kunde man kanske strunta i vad en ambassad hänger för konst på väggarna men i Berlin är de nordiska ambassaderna ett turistmål. Bakom ett ärgat kopparband i Tiergarten ligger Felleshuset och de fem ländernas ambassader.

Detta är ett unikt samarbete och dessutom av stort arkitektoniskt intresse. Bussar från hela Europa står på gatan utanför, turisterna vimlar i vestibulen. Det är klös. Under förra året hade man cirka 90.000 besökare.

Och fram till 6 oktober får de sig SchwEDEN till livs.

Vad sägs om en videoinstallation på temat svenska våltäktsdomar, eller den tecknade serien Åke Jävel med KUK eller något annat innovativt könsord i varje pratbubbla.

Där hänger också uppsatser skrivna av de Nya Svenskarna. De är uppförstorade så att man kan läsa ordentligt och följa lärarens rödpenna som blodstänk över de trevande försöken. Så ställer man ut jämställdhetsdockor i tyg, mjuka kroppar med bilar inkörda i munnarna, och i taket hänger en avancerad installation där äpplen från Kivik mullrar, rullar och faller.

Förmodligen är det detta som svenska staten förväntar sig av sina kulturföreträdare i utlandet för att vidga Sverigebilden.

Det är inte lätt att fördjupa bilden av ett land, att tillskriva det komplexitet och dynamik.

Det ska tyskarna veta. Men vad är det som driver oss svenskar att så ofta att visa upp hur fult det är i Tierp? Att i Sverige blir minsann också kvinnor våldtagna? Att man knarkar även i Bullerbyn?

Varifrån kommer den där svenska rösten som alltid framhäver våra tillkortakommanden och som lägger ett lock på stolthet och entusiasm?

Hur många tagelskjortor vi än iklär oss eller hur mycket man än anstränger sig på svenska ambassaden för att tvätta bort fördomarna så spelar det ingen roll.

När den tyske mannen ser en flicka från SchwEDEN djupt in i ögonen så ser han i alla fall en älg i motljus, ett par fötter på huvudkudden och en räcka små goda sillar.