Det anländer en svensk konstnär i veckan till Berlin.

Många stannar bara ett par månader, men i runda tal ligger siffran kvar, vi lär vara 200-300 svenska konstnärer som bor här.

På grund av det utsatta läget pumpade man på BRD-tiden in pengar till staden.   

Ich bin ein Berliner, sa Kennedy och betalade en del av notan.

Men idag? Vad är det som gör det? Det är knappast tysk finanspolitik.

Det är en snäsig stad, ett skamfilat och skröpligt ställe. Folk är bitska och ser inte bara ut hur de vill, de gör också hur de vill. Bortsett från att gå mot röd gubbe. Det gör man inte utan att någon på trottoaren skriker efter en.

  - Är du färgblind eller?

  Vem som helst får parkera bilen var som helst. Och det kostar ingenting.

Överallt bygger man. Och det finns inget skönhetsråd, man håller inte ordning på folk som hemma: här ska de bo, här ska de arbeta och här ska folk äta. Man bygger inte bort den mest självklara mötesplatsen: Porten mot gatan. Således inga dörrar mot pedagogiska innergårdar. Utan man bygger så att folk kan ses när de är på väg. För på väg är de.

Ingenting är färdigt. Det finns lägenheter överallt. Den med låga anspråk kan hitta en orenoverad tvåa för 1500 kronor i månaden, då är vattnet kallt, även i duschen, om den finns, och trapphuset är också kallt och toalettsitsen. Förstås.

Det bekommer sällan en konstnär. Åtminstone inte de i början av sin karriär. De har annat fokus.

Det är en liberal stad, extremt liberal, man får vara ifred. Ingen rynkar på näsan. Varken pensionärerna eller punkarna. Bara jag när jag halkar i hundskiten. Hundarna får skita var de vill. Och det gör de.

Maten är billig. Tyskarna lägger minst pengar på livsmedel av alla européer, 12 % av sin inkomst. I Sverige kostar det dryga 20 % att bli mätt.

Och ingenting är sig likt från en dag till nästa. 

Det svindlar. I Stockholm går man på Kvarnen om man är en sort, på Grodan om man är en annan. Det är tryggt. Man träffar sina egna.

Här skulle varken Stig Larsson eller Prinsessan Madeleine veta vart de skulle ta vägen. Saker går åt helvete, några börjar om igen, andra blir publikmagneter utan att man behöver köa på gatan.

Det finns lika många orenoverade lägenheter som illegala klubbar. De har öppet dygnet runt.   

Klockan åtta på morgonen plockar man undan paraplydrinkarna och ställer fram frukostmenyn. Ekologisk müsli. Och ett glas Prosecco.

Det går att vara levnadskonstnär. En soppa kostar tjugo spänn och ett glas vin sjutton och femtio.

Men det går att vara tjusig också. Den som gitter. Med en designad nagel kan man till exempel peka på en hummer på KaDeWe.

Att stå på Oranienburgerstrasse i gamla Östberlin är som att stå i början av ett romanprojekt.

Det är byggnadsställningar överallt, och de bygger långsamt, som om de visste att när de är färdiga går firman i konkurs och då blir det stiltje. Ingen rörelse längre.

Det går aldrig att driva en symbol för långt, då förlorar den sin mening som symbol, men låt mig försöka.

Jag skriver en roman och låtsas att jag är en Trümmerfrau från 1945, en av de kvinnor som röjde bland ruinerna, sten för sten.

Det är stora hål i marken, förvridna rester av en tid som inte har relevans längre. Men som ändå påverkar varje steg jag tar.

Jag hittar skam bland rasen. Hus som saknar yttervägg. Skuld. Rostiga bjälkar.

Så värst mycket hjälp av karlarna har jag inte. De är enbenta och chockskadade. Jag måste göra det själv. Hitta murbruk och spatel och börja om. Från ingenstans, men ändå från ett djup som inte har något namn, får jag till ett slags byggnadsställning, kapitel efter kapitel.

Vattenledningarna spretar i grushögarna. Chicka idéer. Latte Macchiato.  

Kan jag skriva så? Är det möjligt att bygga här? Att göra annorlunda, att ta mig friheten?   

Kan man blanda öst och väst när balkongerna snart ramlar av husväggen?

Finns det plats för det smaklösa? Ett gapande fönsterhål. Går det för sig att låta något gammalt plakat hänga kvar? Ockupera hela kvarteret. Tills vidare.

Berlin nickar. Oranienburgerstrasse är inte den som är den.

Var hittar man karaktärerna då? Hur får folk röster i en roman?

Vi är ju för tusan på Kontinenten, säger Berlin.

Där talar man även med folk man inte känner.