27. 01. 2004 - En mörk afton Hinter den Linden

I min första krönika från Berlin ville jag berätta om min etageklosett.

Alltså, att jag har hittat ett boende som nu för tiden är en raritet i Sverige, men i Berlin inte helt ovanligt. I mitt hus intill kanalen i Kreuzberg har vi varsin tvättmaskin men vi delar toalett.

Vi har en för ändamålen alldeles förträfflig toalett bakom en brun dörr, i mitt fall en halv trappa ner.

Jag ville skriva om hur de känns när man vaknar klockan fyra på morgonen och måste. Vad som händer när man står där i trapphuset med Frau Hartung och väntar på sin tur. Vad man pratar om egentligen, sömndrucken och med håret på ända. Om man kanske gör en överenskommelse och ger varandra goda råd, så där ordningsamt och ansvarsfullt som tyskar är bra på: om jag går kvart över, så kan Ni gott och väl komma tjugo över, men skynda Er, kom före halv för då kommer … Eller pratar man om utbildningspolitiken? Eller är man helt enkelt tyst och låter duvornas purrande i fönstersmygen överrösta allt annat purrande som kan höras klockan halv fyra på morgonen utanför vår etageklosett.

Jag kan tänka mig en mängd samtalsämnen, och när de tryter kan man ju som utlänning alltid ställa frågor.

Hur lång tid tog det för Er innan Ni klarade Er ner för trappan med ranglig ledstång utan ficklampa?

Kunde man kanske vrida på någon strömbrytare någonstans så att det lyste konstant och vad skulle det i så fall kosta om vi delade på det?

Eller, var håller alla herrarna i huset till så här dags? Nog behöver väl män i samma utsträckning, eller ordnar de det på något annat sätt?

 Jag var full av entusiasm på temat, tills min nyvunne bekant här nere sa att jag var en typisk Wossi.

- Vadå Wossi? Ossi begriper jag, Wessi lika så. Men Wossi?

- En Wessi som svärmar för öst.

- Ostalgiker?

- Ja. Wossis är Wessis som solidariserar sig med Ossis. Och liksom du tycker att det är romantiskt med etageklosetter.

- Romantiskt vet jag inte.

- Tillräckligt för att ägna det en krönika.

Jag gav upp min idé.

Att vara ostalgiker är säkert inget främmande för det svenska kynnet, men eftersom det även innebär att man lyckats glömma bort hur de med våld låste in ett folk i nästan fyrtio år bakom en mur, sällar jag mig inte till den skaran.

- Unter den Linden, skriv om det istället. Det faller nog uppsalaborna mer på läppen.

Unter den Linden hittar jag i januariregnet inget annat än gamla kulörta lyktor från en svunnen jul och en och annan glåmig turist.

Däremot: Hinter den Linden hittar jag det.

Nocti Vagus – Tysklands första mörkerrestarang. Där är det litteraturafton. Vad passar en författare bättre än att Bakom Lindarna över ett glas vin höra en kollega läsa högt i ett dunkelt rum? Just ikväll läser man Tucholsky och Kästner. Tänk vad de kan hitta på.

Men mörkerrestaurang vad betyder det?

Ryska posten?

Väl i mörkret är det varken handtag, famntag, klapp eller kyss som gäller. Det är svart. Alla som jobbar på Nocti Vagus är synskadade. I baren en trappa upp beställer man en fem rätters meny. Det är mycket nobelt. Jag leds till bordet av en blind servitör. I två timmar äter och dricker man sedan i totalt mörker. Den som är orolig, läs undertecknad, känner över tallriken med fingrarna, håller hårt om handväskan, välter nästan ut vinet flera gånger. Och framförallt: Fantiserar om vartenda andetag från borden intill.

Men när kontrollbehoven trubbats av är man framme.

Det är lika svart som när du blundar. Det smakar och doftar, det kryper och pirrar. Jag lyssnar. Och hör plötsligt mina egna tankar.