2019

Den första kvinnan

Sara Lander är utvald. Försvarets tolkutbildning har äntligen öppnats för kvinnor och Sara är en av två, i en klass full av manliga meniga. Kalla kriget är över, men de unga löftena sitter fortfarande under vindskydd i skogen och böjer ryska verb. Landet i öster är alltjämt en opålitlig granne.

Två decennier senare är Sara korrespondent i Berlin, kontroversiell men alltid läsvärd. Putin bedriver imperiets expansiva politik, Krim är under ryskt styre, trollfabri­kerna pumpar ut desinformation och kampen om san­ningen finns överallt där nyheter förmedlas.

Sara skriver allt spetsigare om Sverige, på ett sätt som väcker ryssarnas intresse. I den nya tiden är allt i föränd­ring och lojaliteter kan skifta över en natt. Så kommer ögonblicket då uppvaktningen blir konkret. Skulle hon vilja rapportera för den regimtrogna kanalen som går emot västerlandets konsensus om vem som är ond och vem som är god?

I Sara Lander har Lotta Lundberg skapat ett inträng­ande porträtt av en kvinna som avskydde förenklingar, men också drogs till äran och berömmelsen. För att förstå historiens gång, och sin egen roll i den, krävs självrannsa­kan och mod. Men hur tar man ansvar för det man gjort?

Radio

TV

2014

Timme Noll

Berlin 1945. Författaren Hedwig Lohmann är på väg ut ur den sönderslagna staden till ett kloster. Något år tidigare har hennes dotter gjort en helvetesvandring. Var finns hon nu? Lever hon?

Blidholmen 2004. Ingrid har gett upp sin praktik och flyttat till skärgården för att vårda sin sjuke man. Men på ön finns också Hanna, författaren som på ett omärkligt sätt har kilat in sig mellan makarna och vänt allt på ända.

Uppsala 1983. Isa klipper sönder sin docka och hamnar hos en psykolog. En dag bestämmer hon sig för att göra Det Stora Terapispelet. Om man hamnar på fel ruta får man gå i Kaos, men det finns sätt att laga världen.

Skickligt flätar Lotta Lundberg ihop tre röster på ett sätt som för tankarna till Timmarna. Timme noll betecknar krigsslutet, men också en mänsklig erfarenhet av att stå i sin egen ruin. Vad får en kvinna göra? Vad är det mest förbjudna? Får man som människa en ny chans när det allra värsta redan har hänt?

Radio

TV

2014

Och Gud skapade människan
– noveller inspirerade av Bibelns berättelser


Så länge Bibeln har funnits har den på olika sätt utmanat människor. I boken ”Och Gud skapade människan” har tolv författare, bland andra Majgull Axelsson, Lotta Lundberg och Göran Greider, skrivit varsin novell inspirerad av Bibeln.

”Och om jag inte hade varit en stor stark man hade jag velat falla i gråt, inte för att hon vill ha mig på något annat sätt än det jag är, utan för att jag allt oftare blir överfallen av känslan att det verkligen bara är jag – bara hon och jag – som vet hur det skulle kunna vara. Att vi är de enda som har varit där, men att längtan blir allt dimmigare och snart vet vi inte längre vad vi ska återskapa. Det är försent. Vi minns inte mer. Och det gör mig riktigt rädd, inte feg, utan panikslagen. Tänk om sanning inte kan läras utan faktiskt måste kännas igen.”

- Ur novellen ”Adams äpple” av Lotta Lundberg

2012

Ön

Långt ute i Söderhavet ligger ön. I eget majestät, bort- glömd och paradisisk under palmerna. Där arbetar Olivia, en svensk läkare, sedan tjugo år i sjukstugan. Hon har blivit en självklar del av ön, älskar Taip men deltar även i danserna på Udden. När turister från en lyxkryssning anmäler sexuella övergrepp på ön skickas
Christian, en brittisk socialchef, dit för att utreda sanningen bakom anklagelserna. Under några heta månader kommer allas föreställningar om frihet, sexualitet och skuld att ställas på sin spets. Ön är en av Samväldets sista kolonier i Stilla havet. Vems är paradiset? Och vem kan lämna förställningen om det?

Lotta Lundberg bor och arbetar i Berlin sedan 2004. Hon debuterade 1998 med romanen Låta sig hända. Hon har sedan dess skrivit ytterligare tre romaner, samt en samling essäer. Hennes senaste roman, Skynda, kom och se (2006) hyllades av kritikerna och gav henne Albert Bonnier-stipendiet. Hennes böcker finns översatta till flera språk.


Lyssna

Ön
Ljudbok utgiven 2012
Inläsare: Lo Kauppi
Produktion: StorySide AB

2011

Visklek

Barndomens visklek, där några ord viskades i ett öra och många viskningar och öron senare blev ett helt annat budskap, har fått ge namn åt Lotta Lundbergs essäsamling. I de associativa texterna pågår viskleken som ett samtal inom författaren själv om verklighet och fiktion, tro och tvivel, och mynnar i ett brandtal för konsten.
Hela tiden återkommer hon till skönlitteraturens möjligheter, de gåtfulla gliporna och kraften i mellanrummen, vare sig det är en garderob i Uppsala, exilens Berlin eller sprickan mellan texten och den som läser.

Det finns en plats dit man kan gå om man vill ha en uppgift. Det är ett mellanrum innan det okända. På den platsen blir 28 futtiga bokstäver i olika formationer världar som lever egna liv och samtidigt speglar en skärva av mitt. På den platsen blir jag jag och min växt gör en skillnad. För mig är det en helig plats. Och ibland tror jag att om Gud bor någonstans – så är det där.

Lotta Lundberg bor och arbetar sedan 2004 i Berlin. Hennes fjärde och senaste roman Skynda, kom och se (2006) fick lysande recensioner och översattes till flera språk.


2007

Tyskland berättar - Den mindre halvan av världen

När den första floden Wende-litteratur (litteratur kring Berlinmurens fall) lagt sig övergår glädjeruset till sorgesång. Och för en tid tar de självbiografiska texterna vid. Man väntar med spänning på den Stora Återföreningsromanen.

Tjugo år senare är inte längre Tyskland en delad nation, allt är fortfarande samma men ändå nytt. Och författarna rör sig kritiskt och nostalgiskt över alla slags gränser; nationella och internationella, historiska och politiska. Det finns inte längre några vattentäta skott mellan form och innehåll där den så kallade engagerade litteraturen lyfts fram på bekostnad av den formmässigt inriktade litteraturen. Skillnaden mellan liv och text suddas ut. Livet sker i texten. Litteraturen ger livet liv. Man anar en blygsam syntes mellan ande och vilja. Det finns ett hav av längtan. Om det berättar författarna i den här antologin. Där de alla bär sin egen hink över sandbankarna.
Ur Lotta Lundbergs förord

Urval: Lotta Lundberg Författare: Zsuzsa Bánk, Tanja Dückers, Ines Geipel, Annett Gröschner, Katharina Hacker, Gregor Hens, Wladimir Kaminer, Georg Klein, Judith Kuckart, Katja Lange-Müller, Terézia Mora, Inka Parei, Gabriele Riedle, Ralf Rothmann, Lutz Seiler, Yoko Tawada och Alissa Walser.

Förord
Redaktör Lotta Lundberg

Det var en gång en gammal man, en gammal och sjuk man. Han låg i soffan i sitt hus intill havet. Orkade inte längre ta sig ner till vattnet, orkade bara sitta korta stunder och se ut genom fönstret: hur vågorna slog mot stranden och gässen krusade den enorma ytan och ibland orkade han inte ens det. Utan låg kvar i sitt soffhörn och lystrade till hur det mullrade där ute, hur måsarna skrek och såg vinden leka i gardinen. Med fönstret på glänt försökte han dra ner havsluften i lungorna och slickade sig om läpparna, trodde det skulle smaka tång, salt och Nivea. Men de smakade bara hosta och ovädrad gubbe.

Han hade ett barnbarn på besök som förstod vad morfar längtade efter. Därför tog han en dag med sin lilla röd hink till havet och fyllde den med vatten, bar den försiktigt mellan sandbankarna över vägen och upp till huset och morfar. Det var rörande förstås hur han stod på tröskeln med sin röda hink och väntade på hur morfars ansikte skulle spricka upp i glädje. Men glädjen kom inte.

Morfar vände sig bort, vände sig mot väggen och skämdes. Vad skulle han med en hink ljummet saltvatten, när det var havet han ville ha?

De allra flesta historier handlar om längtan.

Själva skrivandet är en lång, många gånger lustfylld men lika ofta mödosam resa närmare det som fattas en. En bild, ett minne, ett språkligt fingeravtryck, och leder – om det är vällyckat – ”bara” till nya frågor.

Läsandet är också en längtansfärd. Ett ombonat väntrum dit man går med sin ensamhet som skulle kunna övergå i rörelse men som inte behöver det.

Novellerna i den här antologin är lyfta ur ett hav av god tysk litteratur. Ambitionen är att introducera yngre tyska prosaister som med något undantag ännu inte översatts till svenska. Strävan vid urvalet har varit att få en jämn fördelning mellan författare och författarinnor som har tillbringat sin barndom i öst respektive i väst, att låta några som gått i exil och några tillflyttade författare göra sina röster hörda. Samt att presentera en modern del av en intellektuell och språklig gemenskap som Sverige haft med sin största granne i århundraden. Ett kulturellt band som 1945 av förklarliga skäl gick av. Men som det vore ödesdigert om vi inte åter knöt.

För det är något besynnerligt med Sveriges relation till Tyskland. Mitt i Europa ligger EU: s största land som Sverige är ekonomiskt beroende av men hur många svenskar läste under året som gick en tysk författare? Tyskland översätter långt fler svenska författare än Sverige översätter tyska. När hörde vi en tysk rockgrupp sist? Såg en tysk film, som inte först godkänts av Oscarsjuryn? Inom såväl populärkulturen som finkulturen är det tyst. Man lägger ner de tyska institutionerna på svenska universitet samtidigt som allt fler tyska studenter söker sig till institutionerna i Skandinavistik i Tyskland. Svensk media och kulturvärld talar engelska med sin största granne. Hur är det möjligt?

Är det tyskarna som inte lyckas presentera sig själva som poeternas och filosofernas land längre, eller är det Sverige som vänder ryggen mot havet?

Det är min tro att novellerna i Tyskland berättar inte hade kunnat skrivas av svenska novellister. Att en antologi Sverige berättar hade rört sig kring en annan undertext. Att svensk längtan till större del verkar handla mer om något man skulle kunna söka upp, en övergång till en framtid eller ett förflutet där det inte i lika stor utsträckning är moraliskt smärtsamt att lyfta på förlåten, medan en stor del av undertexten hos samtidens tyska novellister berör något som man inte längre kan återvända till, vilket kräver mod om man inte tar den triviala omvägen och griper till konfrontation, räfst och tarvliga schavotter.

Det syns naturligtvis i språket. Till exempel det tyska Damals: fritt översatt Dåförtiden, finns inte på svenska.

I Sverige har vi självfallet också ett förflutet, men det är privat och delas, i de fall det delas, av en intimare sfär. Förr i världen säger vi, eller förr i tiden. Förr, innan skilsmässan, förr innan barnen flyttade, förr innan centrum byggdes. Förr i tiden är mycket sällan en nationell vändpunkt, eller gemensamt vägskäl, vi går inte i samma begravningsfölje eller segertåg, vi har inte stått i samma ruin.

Det tyska Damals är nationellt. Man relaterar i större utsträckning till samma tidsspann. Till tiden innan något avgörande skedde. Om det var före kriget eller efter, om det var när man byggde muren, eller när man rev den. Om det var innan återförenandet eller efter.

Redan Hölderlin skrev i sin dikt om Mnemosyne – som älskade Eros och födde honom de nio musorna – om möjligheten och nödvändigheten att bibehålla ett historiskt minne. Med jämna mellanrum har tysk litteratur ömsom anklagats ömsom omhuldats för just denna sin Damals-bewältigung; att försöka bemästra sitt förflutna.

Den nya prosan och innehållet i samtidens novellkonst åberopar på olika abstraktionsnivåer även de en svunnen tid, inte bara en plats eller en relation utan en tidsrymd som skulle kunna förklara i bemärkelsen erbjuda något, samtidigt som man kan urskilja nya tendenser. Den jag vill poängtera här är gränsöverskridandet, viljan att lyfta fram estetiken före politiken, längtan till friheten bortom begränsningarna som den såkallade engagerade litteraturen stått för. Att ställa frågor utan konfrontation. Att söka upp tidsrymder utan avbrott, sammanbrott och uppbrott.

De senaste hundra åren har tysk prosa i huvudsak satt det materiella före det andliga, tendens före text. Av förklarliga skäl har litteraturen haft svårigheter att befria sig från sin traumatiska historia. Den tyska expressionismens revolutionära strömningar predikar broderskap och internationalism redan före första världskriget, den fortsätter i samma barns anda under mellankrigstiden med den nya sakligheten. Samhällskritik och utopia avlöses av krigsskildringar och när ”kulturbolsjevikerna” rensas ut under trettiotalet går många författare i landsflykt. Det är på långa vägar inte ett enigt kollektiv men ett kritiskt.

Från ruinerna och på kalhygget efter 1945 är längtan efter ett språk renat på ideologisk falskhet central. Men när allt faller samman återstår ändå den gemensamma historien, ett folk eller en litteratur kan inte börja helt från början utan kontakt med det förgångna. Det finns igen framtid utan baktiden.

De allmänmänskliga och eviga frågorna får åter stryka på foten för det realistiska och instrumentella. Efterkrigslitteraturens prosa är funktionell. Den har tydliga syften redan innan Tyskland delas. Och hur skulle den kunna låta bli att spegla den värld som författarna lever i? Författarna i DDR uppmanas att beskriva hjältar som bejakar den nya livskänslan och socialismens införande. I Förbundsrepubliken gör man upp med föräldragenerationen och det ekonomiska undret.

Det blir i huvudsak en besk samhällstillvänd och föga formcentrerad prosa.

På åttiotalet händer något nytt, då återkommer de symboliska världarna, citat och referenser till äldre litteratur dyker åter upp och undergångstema och misslyckanden får ny överskådlighet. Gränsen mellan öst och väst blir mindre skarp när en rad författare lämnar DDR.

Så river många modiga människor muren.

När den första floden Wende-litteratur lagt sig övergår glädjeruset till sorgesång.

Och för en tid tar de självbiografiska texterna vid. Man väntar med spänning på den Stora återföreningsromanen.

Tjugo år senare är inte längre Tyskland en delad nation, allt är fortfarande samma men ändå nytt. Och författarna rör sig kritiskt och nostalgiskt över alla slags gränser, nationella, internationella, historiska och politiska. Det finns inte längre vattentäta skott där den så kallade engagerade litteraturen lyfts fram på bekostnad av den formmässigt medvetna. Skillnaden mellan liv och text suddas ut. Livet sker i texten. Litteraturen ger livet liv. Man anar en blygsam syntes mellan ande och vilja, mellan form och innehåll. Det finns ett hav av längtan. Om det berättar författarna i den här antologin. Där de alla bär sin egen hink över sandbankarna.
Berlin i maj 2007


Recensioner

Helsingborgs Dagblad – Mats Kolmisoppi
Sydsvenskan – Åke Leijonhufvud
Svenska Dagbladet – Martin Lagerholm
Borås Tidning – Magnus Petterson
Upsala Nya tidning – Bo-Ingvar Kollberg

2006

Skynda, kom och se

Från förnedringen på nöjesfältet i New York flyr dvärgarna Glauer och Ka med båten till Europa. I det kultiverade Tyskland hoppas Glauer kunna förverkliga sin dröm om att leda ett seriöst teatersällskap, och Ka vill glömma de förödmjukande läkarundersökningarna där hemligheten om hennes kön avslöjats. I kabarékulturens Berlin lär de känna den ensamma Nelly med ryggvärken, och Verner, världens minsta man.

Men året är 1933, Hitler har tagit makten och eutanasiprogrammen börjar ta form. Våldet och rädslan driver dem vidare. Tillsammans med ytterligare en grupp luggslitna cirkusdvärgar tar de sig till Stockholm. Nöjesparken med det vackra namnet Gröna Lund kan väl inte vara annat än en fristad…

Skynda, kom och se är en omskakande skildring av trettiotalets stämningar och utopiska idéer – och en berättelse om skam, vänskap och längtan efter ett liv bortom klassificeringar, i värdighet.


Efterord
På universitetet i Uppsala träffade jag som ung student 1982 en person som fick en avgörande betydelse för min blick på världen. Vi förblev vänner i över tjugo år. Hon var kortväxt, förekommer i några av Zarah Leanders filmer och dansade före kriget ”grotesk dans” på Gröna Lund. Detta är dock inte hennes historia. Skynda, kom och se är en roman. Jag önskar att jag hade kunnat säga att jag hade hittat på alltihop. Men det kan jag inte. På några punkter vilar berättelsen på uppgifter som vi har för vana att kalla sanning. Barnläkare Martin Arthur Couney turnerade med sin kuvös-show under många år, innan hans uppfinning accepterades inom hela medicinen. Under showbiz-tiden räddade han livet på tusentals prematura barn. Glauers dvärgar uppträdde i dvärgstaden Liliputia på Gröna Lund sommaren 1935. Sara-Kaba-stammen var engagerade av Gröna Lund som konkret och kittlande folkbildning 1933. På flera nöjesfält i Europa kunde man fram till andra världskrigets början betala en slant för att få titta på när en afrikansk kvinna skulle föda barn. Mer än 200 000 funktionshindrade mördades i eutanasiprogrammen under Hitlertiden i Tyskland. Många kortväxta överlevde ändå Auschwitz för att de ingick i Mengeles forskningsprogram.
Lyssna

Skynda, kom och se
Ljudbok utgiven 2007
Inläsare: Frida Hallgren
Produktion: Inläsningstjänst AB

Radio

Recensioner

Göteborgs fria tidning – Jakob Simonson
Jyllands Posten – Julie Top-Nørgaard
Göteborgs Posten – Björn Gunnarsson
Sydsvenskan – Anna Hellsten
SR Kulturnytt – Maria Edström
Expressen – Nina Lekander: Gungor och karuseller
Aftonbladet – Lennart Bromander: Vad hände dvärgarna på Grönan?
Helsingborgs Dagblad – Jimmy Vulovic


2003

Allt jag vill ha

Det är likvaka i Belfast. I kistan på bordet ligger Sofias pappa, den beundrade och kontroversielle medlaren i fredsprocessen på Irland. Varför dog han och vem var han? Och varför väntade han i femton år innan han hörde av sig?

Det är många frågor som väcks hos Sofia när hon som tonåring kommer till Irland. Hon har vuxit upp hos sin enastående mamma i det förnuftiga Sverige; nu möter hon den omtumlande blandningen av politik och religion och tradition i livet bland människorna i byn Ballyvoreen.

Och hos släkten i Belfast. Hon får bo och arbeta hos pubägaren Mrs som vakar över allt som händer i byn, och hon hjälper till hos Doctor Maloney som driver Bed and Breakfast, älskar opera och lär henne att be. Hon blir vän med Sally, vars bröder sitter i fängelse, och Sean, slaktarsonen som drömmer om at bli poet.

Med värme och insikt och ett stort mått humor skildrar Lotta Lundberg en ung människas upplevelser och avgörande erfarenheter. Hur blir man sig själv undrar Sofia, omgiven av alla dessa motsägelefulla sätt att leva? Och är vi ansvariga för dem vi hör ihop med?


Recensioner

Svenska Dagbladet – Magnus Eriksson


”I Allt jag vill ha återkommer flera teman som funnits i Lundbergs två tidigare böcker; i första hand frågor om ursprung och identitet. Allt jag vill ha är en utvecklingsroman. En växtvärksroman.
Och trots att man har läst hundratals skildringar om frånvarande pappor förut, så är det länge sedan man kände själva frånvaron – bristen och ensamheten – så starkt som just i den här skildringen. Den är inte bara Lotta Lundbergs bästa bok hittills, den är något så ovanligt som en vuxen bok om att bli vuxen.”

Anina Raabe – Bonniers Litterära Magasin


”Språkligt är Allt jag vill ha Öppen, vital och tillgänglig: Lundberg vågar lita på sin historia och berättar den utan att gömma sig bakom stilistiska snitsigheter eller berättartekniska experiment. Och varför skulle hon inte göra det. En roman som är så välskriven, så psykologiskt trovärdig och rik på insikter vinner på enkelhet i uttrycket: Personskildringen är ytterligare ett område som Lotta Lundberg verkligen behärskar. I synnerhet känns porträttet av Sofia och hennes inre konflikter realistiska och äkta men även det övriga persongalleriet är tecknat med omsorg, oavsett hur liten roll vederbörande spelar i berättelsen. De upphör snart att vara karaktärer i en bok och växer istället till människor med kött och blod, människor att engagera sig i. Lotta Lundberg har således skrivit en mycket bra roman som tar upp intressanta frågeställningar på ett naket och engagerande sätt. Till detta ska läggas att hon behärskar den svåra konsten att berätta en god historia. Läs och njut.”

Paula Karlstam – Sundsvalls Tidning


”I sin nya roman visar Lotta Lundberg dessutom upp en helt ny sida av sig själv som författare, nämligen en humoristisk. Allt jag vill ha är något överraskande en riktigt rolig bok, den mörka undertonen till trots, lika mustig, myllrande av färgstarka karaktärer som en riktig irländsk berättelse.
Allt jag vill ha är också en förbluffande tonsäker bok som präglas av samma fingertoppskänsla för flickors/unga kvinnors känsloliv som utmärkte Lundebergs debutbok Låta sig hända. Berättarrösten är hela tiden stadigt förankrad i flickans perspektiv, till och med det stundom
slängiga tonårsspråket känns naturligt och autentiskt, vilket sannerligen får sägas vara något av en bedrift.”

Catrin Ormestad – Upsala Nya tidning


”Hon har en alldeles egen röst; Lotta Lundberg: än käckt flickboksaktig, än frän, för att inte säga fräck och däremellan överrumplande sårbar, mjuk. Historien om henne är ända trösterik, ja nästan uppbygglig för ytterst handlar den om insikt och mognad, om att så småningom ända kunna både acceptera och förlåta.”

Merete Mazarella – Sydsvenska Dagbladet

2001

Färdas på en blick

I samband med en abort rämnar tillvaron för gymnastikläraren Laura. Hon beger sig till Ungern, hennes andra hemland, varifrån hennes föräldrar flydde 1956. På vägen gör hon ett uppehåll i Wien, där hon lär känna diplomatparet Håkan och Marianne. Ett förvirrande triangeldrama utspelar sig mellan dem, och Laura blir kvar under några intensiva sommarmånader. Kanske kan förälskelsen hjälpa henne att finna en riktning i sitt liv. Eller är hon bara en bricka i ett sjaskigt spel?

Färdas på en blick är en starkt levande berättelse om längtan och moderskap, om kvinnlig sexualitet, åtrå och otro.

Liksom i Lotta Lundbergs debutromanen Låta sig hända tar huvudpersonens sökande efter identitet och växt vägen över relationen till en annan kvinna.


Recensioner

”Lotta Lundbergs skrivande vittnar om erfarenhet och klokskap och hennes röst är utan tvekan originell.”

Catrin Ormestad – Upsala Nya tidning


”Intressant är att Lotta Lundberg väljer att fånga slutenhet med öppenhet. Hon går tvärs mot trendig stram kortprosa genom att berätta i vardaglig förtrolighet utan att för den skull förmedla några lättköpta svar.”

Anneli Jordahl – Expressen


”Lundberg har hittat formen för det begär hon vill skildra. Orden faller på plats likt pusselbitar. Det realistiska hittar nya former, gränsar stundtals till poesi och bjuder på fnittrande överraskningar. Språket har spetsats till och träffsäkerheten skapar identifikation. ”

Fanny Söderbäck – Svenska Dagbladet

1998

Låta sig hända

Vid tiden för den tyska återföreningen skriver artonåriga Ylva en uppsats om Berlinmuren och hennes medelålders lärare Marit blir djupt berörd. Minnen från hennes tyska barndom väcks till liv, också skuldtyngda minnen av fadern som försvann i kriget. Under sken av en skolresa far de ensamma till Berlin. Förtroligheten och den erotiska spänningen ökar mellan de två kvinnorna, inre och yttre murar rivs – och ingen av dem är medveten om de konflikter som kommer att följa.

Lotta Lundbergs roman är gripande och rolig, ungdomlig i tonfall och blick på världen, mogen i tanke och människosyn - en engagerande debut.


Recensioner

”Det är en gripande och välskriven historia om svensk ensamhet, generationsklyftor och vilsen sexualitet. Lundberg är en lesbisk Lars Gustavsson om man nu kan tänka sig en sån.”

Göran Hägg – Månadsjournalen


”Lundberg har i sin debutroman gestaltat en rad laddade frågor om begär och moral, tillit och makt, kön och identitet. Konfrontationen mellan förflutet och nutid, mellan en ung kvinna på väg att lämna sin barndoms skuggvärld och en medelålders kvinna obevekligt återkallad av sin, är lyckosamt genomförd.”

Jesper Olsson – Svenska Dagbladet


”Sällan har jag läst något så subjektivt, något som hela tiden kräver ett ställningstagande.”

Barbro Widebäck – Arbetarbladet


”En uppfriskande och diskbänksrealistisk Fucking Åmål för vuxna.”

Catia Hultquist – Expressen


”Hon är en god lots på vägen genom denna dramatiska erotiska historia som man följer med spänning.”

Lennart Bromander – Arbetet